|
Brittiska bandet Delusion Squared bildades 2009
av ett gäng musiker som delade samma musikaliska vision och
ambitioner. Man släppte sin debutplatta ”Delusion Squared”
häromåret, som för övrigt också recenserades av undertecknad på
denna site. Plattan var en framtidsbaserad sci-fi-historia med
en ganska så godtagbar story, och med ett musikspråk som kändes
förhållandevis intressant. Några riktigt bra spår blandades med
spår som kändes förvånansvärt intetsägande och rent ut sagt
tråkiga. Det som tyvärr heller inte var av så hög kvalitet var
Lorraine Youngs röstresurser som ofta kändes alldeles för
veka/spröda, vilket inte matchade bandets ibland lite tyngre
sound. Helheten kändes trots allt rätt ok, men betyget blev i
slutändan bara knappt godkänt.
När dagens recensionsobjekt ”Delusion Squared
II” ramlade ner i brevlådan kände jag först att det skulle bli
intressant att få se/höra om bandet hade utvecklats sedan förra
utgåvan. Denna entusiasm dämpades något redan vid första
genomlyssningen då jag insåg att ungefär samma koncept hade
använts även på denna nya platta. Koncepttemat är även denna gång ett sci-fi-inspirerat framtidstema, och precis som på föregångaren
så känns storyn ganska så intressant och genomarbetad.
Efter en andra genomlyssning besannades tyvärr
alla mina farhågor, då det då kändes som om bandet hade gjort en
närmast exakt kopia av förstlingsverket. Det som var hyffsat bra
på föregångaren är ganska så ok här med. Det vill säga att
bandets tonspråk och sound bitvis låter som en mix av neoprog,
korsat med lite Porcupine Tree. Men där nämnda band har en
härlig ”nerv” och känsla i sin musik låter Delusion Squared lite
oengagerade och småtråkiga. När det gäller det musikaliska
hantverket lirar man klart godkänt, men låtmaterialet håller som
sagt inte samma genomgående höga kvalitet som på
”Piggsvins”-kollegornas alster. Låtarna är ofta ganska så
musikaliskt varierade men de lyfter liksom inte alls, utan
lunkar bara på i maklig takt.
När det gäller Lorraine Youngs vokala insatser
som jag gnällde en del om i förra recensionen, har hon inte
utvecklats nämnvärt. Det finns säkert de som tycker att det är
supercoolt med en ”vän” och vacker röst som sjunger/berättar en
story på detta sätt, men jag blir bara trött. Det känns som om
hon bara kan förmedla detta lite ”tama” känsloläge genom sin
röst, och det går definitivt bort i min bok då det då enligt min
mening inte finns någon som helst variation och trovärdighet att
förmedla.
Ska bandet komma vidare på sin musikaliska resa
inom progrocken får man lära sig skriva bättre och intressantare
låtar, samt skaffa en ny sångare, eller möjligtvis en till
sångare för att balansera upp Lorraines brister.
www.delusionsquared.com
www.myspace.com/delusionsquared
3 / 10
Staffan Vässmar
|
