|
|
Jag hade
förträngt att jag har hört Polutions debut “Overheated” (2008)
tills jag tog mig an att tycka till om uppföljaren ”Beyond
Control”. Det är inte så konstigt egentligen för även om debuten
bjuder på en hel del riffglädje och medryckande melodier så är
det profillöst och allt för tillrättalagt för min smak. När jag
nu återknyter till debuten så minns jag rätt för det låter som
jag minns det – ett urvattnat Airbourne med Krokus-komplex och
radiorocktendenser. Kan bandet ha fått till det där lilla extra
för att rätta till sina fel på uppföljaren mån tro? Nej inte det
minsta faktiskt för där debuten hade ett par spår värda nog att
spara för eftervärlden så innehåller uppföljaren inte mycket
värt att bevara. Efter ett småtrevligt intro så kastas vi rakt
in i radiometalens förfärliga värld med tempostarka ”Fire” som
är uppbyggd runt ett enkelt men helt okay riff och en smittande
refräng som skulle få det genomsnittliga Bandit Rock-bandet att
dregla av avund. Det småtrevliga och fartfyllda riffande
fortsätter sen i ”Live Until You Die” men känslan av ett allt
för tillrättalagt låtskriveri är överhängande. Det är dock inte
maginnehållsframkallande dåligt ännu men så kommer den lite
långsammare ”Forever and a Day” och jag lyckas med nöd och näppe
behålla middagen. Det är allt för utstuderat och sötsliskigt för
min smak. Det är lite som en hård Takida-ballad kan man kanske
säga. Nåväl, dom skärper till sig lite med efterföljande ”Follow
Me” men nu tar dom istället ut stegen mot det lite hårdare med
ett mer metalliskt riff. Drivet i låten är skönt men tyvärr har
dom varken melodi eller refräng att följa upp detta med.
Efter det menlösa mellanspelat ”Prefix” så tar sen ”The Band”
vid och vi fortsätter ännu längre in i ingenmansland där
identitet och egna idéer helt saknas. Bandet gör dock sitt bästa
att hitta sin väg tillbaka men att i skivans tyngsta spår ”War”
försöka sig på att kopiera Disturbed men det är inte rätt väg om
ni frågar mig. Nu famlar bandet i blindo och vet inte riktigt
vart dom skall ta vägen så dom tänker att en kraftfull ballad
där en stulen gitarrslinga från Metallicas ”Nothing Else
Matters” och en Nickelback-refräng skall hjälpa dom på traven.
Det gör det inte. Vi får istället ett plagiat som lyckas med att
inte vara ett plagiat och det är ju i och för sig ett
konststycke bara det. När nu bandet faller handlöst i tomma
intet så tar dom sig i kragen och går tillbaka till sina grunder
och i ”R.I.P.” så får vi en ganska okay hårdrockslåt som andas
Gotthards melodiösa signum. När nu grabbarna börjar ana att
fotfäste finns inom räckhåll så fortsätter dom på samma spår i
”Bite Me” men tuffar samtidigt till sig och även om låten saknar
både en stark refräng och en bärande melodi så får man ändå ge
dom tummen upp. Detta ger pojkarna än mer råg i ryggen som i
avslutande ”All-In” spelar upp skivans kanske rockigaste och
hurtigaste låt vars refräng må hända är för kort men ändå
riktigt stark och bra.
Även om dessa schweiziska grabbar avslutar på ett positivt sätt
så går det inte att undkomma det faktum att istället för att ta
ett positivt steg mot härlig och riffig hårdrock så tog dom den
enkla vägen och siktade in sig på den mer lättsmälta radiorock/metalen.
Samtidigt tycker jag skivbolaget gör bandet en otjänst när dom
tar upp namn som AC/DC, Krokus och Gotthard när dom skall
lansera nya skivan. Okay det är riffigt och det är melodiöst men
det är långt ifrån i klass, och i samma stil, som just nämnda
trio. Med rätt back-up kan Polution nog bli ett måttligt
framgångsrikt band men faktum kvarstår dock i sista ändan och
det är att ”Beyond Control” inte innehållet ett låtmaterial
starkt nog att ge bandet en skjuts framåt i karriären.
www.polution.ch
www.myspace.com/polutionrocks
Betyg: 4/10
Ulf Classon
|
|
