Göteborgsbandet Akribis debutplatta “Black morning sun” släpptes redan förra året, men gick mig då förbi. Efter att ha lyssnat in mig på plattan känner jag att den förtjänar att omnämnas, så att fler hinner komma i kontakt med detta intressanta band innan deras gig på årets upplaga av Slottsskogen Goes Progressive senare i sommar.

Akribi är alltså ett nytt band för mig, men jag märker direkt att det här inte handlar om några unga orutinerade ynglingar, utan om ytterst kompetenta och skickliga musiker. Det märks tydligt att band som Dream Theater, Symphony X, mfl har varit viktiga influenser när bandets sound och tonspråk har utkristalliserat sig. Det finns idag inom den ganska så populära progmetal-genren många riktigt bra och skickliga band, men tyvärr finns där också band som tar sig alltför mycket ”vatten över huvudet” och vars alster både känns ointressanta och ganska ”krattigt” spelade.

Akribi lirar precis som tidigare nämnda band en musik som är otroligt invecklad och avancerad, med mycket konstiga taktarter, många tempobyten och långa ytterst skickliga instrumentala soloeskapader. Bandet tillhör tack och lov den först nämnda skaran, och lirar en riktigt intressant och omväxlande progmetal. Det som främst gör att bandet sticker ut lite extra är, förutom deras extremt skickliga instrumenthantverk, sångerskan Jessica Åhmans röstresurser. Är ganska så väl inlyssnad på progmetalgenren, men känner inte till speciellt många band av denna kaliber som är kvinnofrontade, vilket jag tycker ger Akribi ett ganska så unikt sound. Jessica har en mycket vacker röst med ett ganska så brett omfång, och bäst gillar jag den när hon håller sig borta från de lite mer ”operaaktiga” avsnitten. Hon har en grym känsla och innerlighet som bäst kommer fram i de lite lugnare partierna, men hon kan i nästa stund ta fram de betydligt kraftigare stämbanden och riva i ordentligt ända från botten.

Rent musikaliskt håller “Black morning sun” en extremt hög kvalitet för att vara en debutplatta, med ett låtmaterial som är tekniskt avancerat och välspelat. Samtidigt är det också mycket omväxlande när det gäller känsla, inlevelse och intensitet vilket gör att plattan känns varierad och inte så ofta fastnar i den tekniska fälla som väldigt många band inom genren ofta hamnar i. Ett riktigt bra exempel på detta är helt instrumentala låten ”Blue clay”, som förutom att den är ett riktigt fartvidunder med soloprestationer av världsklass, också bjuder på lugna harmoniska och vackra avsnitt, allt kryddat med en lekfullhet och spelglädje som är riktigt härlig.

De instrumentala insatserna är som tidigare nämnts av extremt hög klass, och samtliga musiker i Akribi skulle med lätthet platsa i de flesta betydligt mer välkända band inom genren idag. Låtar som de inledande spåren ”Puppies of war”, ”Where the water meets the sky”, Dream Theater-minnande ”Wither and die” och ”The sum of it all” bevisar detta med rejält eftertryck. Andra spår som vackra och välspelade ”Angel kiss”, ”The plains of nevermore” och avslutande titelspåret “Black morning sun” visar upp en helt annan sida av bandet där det vackra, eftertänksamma och stämningsfulla verkar ha varit viktiga ledord, vilket bidrar stort till den musikaliska helheten då de brytar av det tekniskt avancerade på ett bra sätt. Totalt sett är “Black morning sun” en mycket bra och välspelad debut som lovar gott inför framtiden, och förväntningarna inför SGP-giget i sommar har i och med detta ökat rejält.

www.akribi.org

8 / 10

Staffan Vässmar