|
Midge Ure hävdar i en
intervju (se nedan) att Ultravox inte alls föresatt sig musik
liknande den de gjorde sig så enormt stora med i 1980-talets
början. Det bara kommer automatiskt när de fyra träffas. Tillåt
mig tvivla, för det här albumet låter nästan precis som ”Vienna”
eller ”Rage in Eden”, storverken som en gång för alltid skrev in
kvartetten i historieböckerna: den ofta sentimentalt maffiga
musiken, de monumentala klaviaturerna och den hjärteskärande
violan från Billy Currie och naturligtvis Midge Ures dramatiska
röst högst upp på toppen (låt vara att den förlorat en smula av
forna tiders spänst). Även en i förstone beskedlig detalj som
Warren Canns trummor gör vad de ska, det vill säga understödjer
det syntetiska skönt analogt.
Ultravox förmåga att slå
stort i 10-talet vågar jag inte sia om. Men att glittrande
”Rise” skulle ha blivit hit 1982, den saken är klar. ”One” borde
i en vettig värld spränga in på balladsamlingarna, och så har vi
den himmelska ”Satellite”, där Ultravox blandas med
Berlin-trilogi-Bowie och jag flyger till paradiset.
Jag läste att någon
kritiserat det myckna bruket av ballader. Det stämmer att skivan
innehåller för bandet ovanligt många lugna nummer. Men vad gör
väl det, när dessa träffar hjärtat som Amors pilar? Hör bara
avslutningen ”Contact” och kom sedan och klaga. Nä, just det!
www.ultravoxbrilliant.com
Betyg: 8/10
Daniel Reichberg
Midge Ure-intervjun:
http://artrock.se/intervju/intervju_59.htm
|
