|
Gov’t Mule började som
ett sidoprojekt där Warren Haynes och Allen Woody från Allman
Brothers tillsammans med Matt Abts levererade Southern rock,
uppblandat med stora doser av jazz, soul och lekfullhet. Bandet
har sedan debuten 1995 varit ganska produktiva och har släppt
ett antal studio- och liveplattor. Det är framförallt som
liveakt bandet bäst kommer till sin rätt. Warren Haynes, vilken
är en oerhört skicklig gitarrist och sångare, leder ut bandet på
fantasifulla jam-odysséer där resten av bandet med sitt tighta
komp bidrar till intressanta och dynamiska arrangemang.
Allen Woody som avled
2000 ersattes av Andy Hess som i sin tur nu har ersatts av
svenske Jörgen Carlsson som tidigare spelat med bl.a. Jennifer
Batten och Jackson Browne. I bandet ingår också sedan 2002 även
keyboardisten Danny Louis.
På nya dubbelplattan
Shout är det mesta sig likt. Låtmaterialet spänner som vanligt
över stora områden. Öppningslåten World Boss är en lite tuffare
sak med gitarrklös, precis så som bandet brukar sparka igång
sina plattor. Bas och trummor matar på med ett svängigt driv,
Danny Louis plinkar lite sköna räkor och Warren Hays visar från
start hur en gitarr ska hanteras. På andra spåret, No Reward, är
det också ett lite tuffare tongångar, om än något mer
stillastående. Väl framme vid fjärde spåret, Captured, bjuds vi
på en skön Pink Floyd-pastisch. Här hittar man tydliga drag av
Breathe från klassiska Dark Side Of The Moon. Oerhört vackert
även i denna version.
Plattans starkaste spår,
Stoop So Low, är en riktig höjdare som påminner ganska mycket om
Broke Down On The Brazos, från förra plattan. Som helhet tycker
jag att Shout i stort påminner om föregångaren By A Thread.
Bandet visade på sin debutplatta vilken väg de skulle gå, och de
håller sig troget till sin matchplan.
Shout är ju som redan
nämnts en dubbelplatta. På skiva nr. 2 återfinns låtarna från
skiva nr. 1, med den skillnaden att de här är insjunga av
diverse gästsångare. På gästlistan finns bland andra: Elvis
Costello, Grace Potter, Glenn Hughes, Myles Kennedy. Kanske en
kul grej men knappast något som motiverar till köp.
Sett till bandets hela
katalog så är inte Shout ett toppalbum. Det saknas lite sprutt
och profil på låtmaterialet Jämfört exempelvis med deras album,
Dose från 1998 med bland annat mästerverket Blind Man In The
Dark, så känns det en aning sömnigt.
www.mule.net
Betyg 6/10
Eric Eklund
|
