E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

 

 
 

 

 

Sammy Hagar – Sammy Hagar & Friends (Frontiers)

 

1. Winding down
2. Not going down
3. Personal Jesus
4. Father sun
5. Knockdown dragout
6. Ramblin' gamblin' man
7. Bad on Fords and Chevrolets
8. Margaritaville
9. All we need is an island
10. Going down

 

 

Det är ingen slump att Sammy Hagar firar 40 år som albumartist. Han är en naturkraft, ett under av positiv energi som älskar att uppträda och sprida sin livsglädje, något som gett honom en trogen anhängarskara och tonvis med vänner. Sammy Hagar & Friends är som Hagars årliga födelsedagsparty i Cabo, fast på skiva, med ett stort antal gäster som jammar och sjunger med Sammy. Vid sidan av de mest uppenbara, som de forna Montrosemedlemmarna Denny Carmassi och Bill ”Electric” Church (trummor respektive bas), polarna i supergruppen Chickenfoot och hans eviga kompband The Wabos, dyker överraskande sångarnamn som Taj Mahal, Ronnie Dunn (Brooks & Dunn) och Nancy Wilson (Heart) upp.

Albumet drar åt ett par olika håll men huvudådern pulserar av den r´n´b-svängande livsnjutarrocken som Hagar slog in på med 2006 års album Livin´ It Up. Det är med andra ord bluesigt, frejdigt och rikligt med akustiska inslag och toppnumret bland de låtarna är tveklöst det gamla Brooks & Dunn-numret ”Bad on Fords and Chevrolets”, men även de nyskrivna ”Winding down”, ”Father sun” och ”All we need is an island” har sin charm. I kategorin hårdare och tyngre är ”Knockdown dragout” som en aggressivare version av Hagars snapsvisa ”Mas tequila” medan ”Not going down”, skriven av Jay Buchanan (Rival Sons), kränger som en tung zeppelinare med en gospelkör i passagerarlistan.

Resten är tämligen onödiga covers. Känslan av utfyllnad smyger sig på och för andra soloalbumet i rad verkar det som om Hagar egentligen inte är särskilt mån om att ge ut helgjutna plattor längre. Visserligen får Neal Schon (Journey) och Michael Anthony och Chad Smith från Chickenfoot sina bidrag att vibrera, men Sammy verkar obekväm i ”Personal Jesus” och ”Going down” är en låt som passar som ett spontant infall i Cabo men inget som hör hemma på ett studioalbum. Sammanfattningsvis: ett klart godkänt jubileumsalbum för oss som redan hör till anhängarskaran och en godtagbar inkörsport för den som vill ha ett tvärsnitt av Hagars 2000-talsskivor.

www.redrocker.com

Betyg: 6/10

Jukka Paananen

 

 

SAMMY HAGAR – Sammy Hagar & Friends (Frontiers Records)

The red rocker firar 40 år i branschen och bjuder in lite kompisar för att riva av lite låtar och spela in dem samtidigt. Plattan ger ett ganska basic intryck utan krusiduller och annat. Här är det raka rör för hela pengen.  Ta bara avslutande ”Going down” med Neal Schon. Shit, vilken gitarrist den mannen är! Lyckligtvis hörs han även på ”Personal Jesus”.

Diggar även inledande ”Winding down” med sin hypnotiska baskagge. Grymt!

”Father sun” känns som en låt som Rod Stewart skulle kunnat mörda för, för ungefär 20 år sedan. Ingen smetig ballad utan en halvrockig låt i lite folkmusikanda.

Den låt som känns mest ”modern” är paradoxalt nog ”Not going down” skriven av Jay Buchanan från Rival Sons. Den börjar lite som något från Queens Of The Stone Age nya skiva men blir sedan mer 70-talsbluesig.

Vill även nämna samarbetet med Kid Rock som en av höjdarlåtarna på skivan ”Knockdown dragout”.

Men nu tycker jag att Sammy ska göra en rockskiva med Neal Schon. Det slår ju gnistor mellan dessa två!

 

6,5/10

Peter Dahlberg

 

 

 

 

  

 

  

  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna