|
Enligt mitt tycke är Paul McCartneys senaste
riktiga höjdarplatta den tjugo år gamla ”Off the Ground”. Jodå,
nog har de senare albumen också varit fullt godkända och haft
sina stora stunder (jag tänker främst på låtar som ”House of Wax”
och ”Calico Skies”), men mycket av den där klassiska
McCartney-magin som vi känner från ”Things We Said Today”,
”Mother Nature’s Son” eller ”The Back Seat of My Car” känns
undansopad till förmån för en mer reguljär jordnärhet.
Superlegendarens nya album kommer därvidlag som
en riktigt skön kalldusch, för även om det kanske inte är
Beatlesklass, lägger sig ”New” bekvämt på topp-10 över de skivor
McCartney har gjort efter att bandet splittrades 1970.
Den första mirakelingrediensen heter variation.
Paul McCartney har alltid varit mångsidig, och ”New” är knappast
något undantag. Redan starten med pådrivande pop (”Save Us”),
sorgsnare rocktoner (”Alligator”) och den halvakustiska
tillbakablicken ”On My Way To Work” bjuder på en dynamisk resa,
och då är detta bara just början.
Ingrediens nummer två är idérikedomen. Då det
gäller arrangemang står vi inte ”Sgt Pepper” fjärran. Ett
avspänt stick här, ett passande körpostludium där. Just sådana
här fiffigheter gör att även de inte fullt lika lyckade låtarna
(däribland nämnda ”On My Way To Work”) ändå blir närapå lika
njutbara som det mer blixtrande.
Tredje ingrediensen heter mod att låta samtida.
Såklart dräller det av referenser till 60-, 70-, 80- och 90-tal,
men den här 71-åringen vägrar bli gubbe. Med hjälp av fyra
producenter (däribland Giles Martin, son till Beatlesproducenten
George) baxar McCartney musiken ända fram till 2013.
Men den viktigaste ingrediensen heter såklart
förnämligt låtskrivande. Den mässande piano- och mellotronpopen
i ”Queenie Eye” är banne mig fullkomligt oemotståndlig. En
modern McCartney-klassiker. ”Early Days” är härligt
råsentimental, sjungen som den är med McCartneys idag något
klenare ljustoner. ”New” är närmast ”Penny Lane”-parodisk, dock
snarast knallande omvägen via Electric Light Orchestra.
”Everybody Out There” är en sorts ny ”Mrs. Vanderbilt” … och när
man tror allt är slut, så kommer en av skivans bästa låtar som
dold bonus. Det enda jag kan beklaga är väl att den gastkramande
”Struggle” bara ligger med som extralåt på den japanska utgåvan.
www.paulmccartney.com
8/10
Daniel Reichberg
|
