E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

 

 
 

 

 

Motörhead - Aftershock (UDR/Triada Communication)

 

1. Heartbreaker
2. Coup De Grace
3. Lost Woman Blues
4. End of Time
5. Do You Believe
6. Death Machine
7. Dust and Glass
8. Going to Mexico
9. Silence When You Speak to Me
10. Crying Shame
11. Queen of the Damned
12. Knife
13. Keep Your Powder Dry
14. Paralyzed

 

 

Jag tycker vi lämnar den för oss Motörheadbangers så trista konsertsommaren bakom oss och istället fokuserar på vad bandet har lyckas jobba fram i studion istället. För det är faktiskt så att trots inställda konserter på grund av frontmannens (tillfälligt?) sviktande hälsa så har Motörhead lyckas skapa ett av sina bästa album sedan början på nittiotalet. Den för bandet ovanligt långa tid som spenderats i studion har gjort underverk för det är länge sedan jag hörde ett så genomarbetat Motörhead-album. Riffen känns mer slipade, trumspelet vitalare, arrangemangen mer bearbetade och texterna mer genomtänkta. Det hörs också i hur Lemmys virila basgångar snyggt vävs samman med Phils potenta riffande. Phil Campbell är förövrigt i sitt esse på detta album. Han har snickrat gitarriff med klass och solon med glödande känsla och är en av anledningarna till att det låter så välkomponerat som det gör. Vi får heller inte glömma Lemmy som denna gång verkligen sjunger mer än vad han gjort de sista albumen och det ger, hör och häpna, en mer melodiös känsla. Men låt er inte avskräckas för det låter verkligen så som vi vill att Motörhead skall låta och här finns klassisk benhård Motörhead-rock. Till exempel den tungt slående inledningen med ”Heartbreaker” var intensitet hela tiden tycks stegra, stenhårda rökaren ”End of Time” eller ”Death Machine” som vid första anblicken inte verkar vara speciell men så kommer det där sticket som förändrar hela intrycket. Andra exempel är ”Going to Mexico” som visar vilka som är bäst på hårt sväng, ”Silence When You Speak to Me” med sitt tunga sväng och avslutande ”Paralyzed” som kör över lyssnaren utan en tanke på efterskalvet. Men den här skivan är så mycket mer än pang på rödbetan och rakt in in kaklet. ”Coup De Grace” är på ytan en typisk Motörhead-låt men lyssna på det löjligt simpla, men underbara, riffet så ser du något speciellt, ”Dust and Glass” är en liten andningspaus med lägre tempo men är en ack så skön låt där Phil briljerar och ”Lost Woman Blues” som är en snyggt tillbakalutad och bluesig bit vars stick på slutet gör mig lika lycklig var gång. De bästa spåren i mitt tycke ligger i slutet på albumet där ”Queen of the Damned” är plattans kronjuvel och innefattar det mesta som jag förknippar med Motörhead och så har du ”Knife” vars riff, refräng, driv och sväng talade direkt till mitt Motörhead-hjärta. Hur som helst så känns ”Aftershock” i det stora hela som ett mer varierat album mot vad det brukar göra utan att för den skull frångå vad Motörhead står för. För det är ju faktiskt så att oavsett vad Motörhead tar sig för så låter det ju Motörhead och Motörhead spelar rock'n'roll. Nog så.

http://imotorhead.com

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

 

 

 

 

  

 

  

  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna