|
|
Att döpa en soloplatta till ”Still Climbing” kan förmodligen
förpliktiga enligt vissa då den anspelar på Mountains klassiska
debut ”Climbing” från 1970. Men det bergakungen själv vill få
fram med titeln är att han fortfarande är på väg uppåt i
karriären. Den nu 68-årige Leslie West kunde inte kommit upp med
en bättre titel för även om han kanske nådde högre höjder med
Mountain så är hans solomaterial stabilt som ett massivt berg.
Redan på ”Unusual Suspects” (2011) så visade legendaren att både
gitarrspel och sångröst är intakt trots en livstid av slarvigt
leverne. Ett leverne som inte bara gav honom diabetes utan även
gjorde att han fick, tack vare sjukdomen, amputera en del av
sitt högra ben. Nu har han inte bara slutat röka och utan han
lever också sundare vilket gör att han känner sig piggare än på
länge och det gör också att hans röst låter bättre än någonsin.
Precis som på förra soloalbumet så har han bjudit in ett gäng
välkända vänner för att spela och sjunga vilket inte alls är fel
men det är en Leslie West i toppform som är skivans behållning.
Visst är Johnny Winters insats i riviga och bluesiga ”Busted,
Disgusted or Dead” oklanderlig och duetten med Dee Snider i den
tunga versionen av flitigt kopierade ”Feeling Good” är rent ut
sagt skitbra. Men det är när Leslie själv tar ton som det blir
som bäst. Som i inledande riffkalaset ”Dyin' Since the Day I Was
Born”, den känslofyllda dubbeln ”Fade into You” och ”Tales of
Woe” eller gitarrfesterna ”Not Over You at All” och ”Hatfield or
McCoy”. Det är då som man märker att gubben är tillbaka på
allvar. Men här finns även inslag vi kunde varit utan. Covern på
Percy Sledges hit ”When a Man Loves a Woman” som Leslie här gör
tillsammans med den talangfulle Jonny Lang känns bara fel,
nyinspelningen av ”Long Red” känns ospännande, ”Don't Ever Let
Me Go” är snygg men intetsägande och ”Rev Jones Time (Somewhere
Over the Rainbow)” ser jag ingen poäng med alls.
Det är ett album med skiftande utseende och kvalité den gode
Leslie bjuder oss på. Precis som det var med ”Unusual Suspects”
för ett par år sedan. Det finns några sega och långgrunda dalar
men samtidigt är bergstopparna skyhöga och helheten blir tack
vare det godkänd ändå. Det är tung bluesrock med mycket känslor
och Mike Frasers tunga men inte för stabbiga ljudbild är perfekt
för musiken. Albumet är kanske ingen fullträff men det är kort
och gott ett njutbart album som rör sig mellan blues och hård
rock från sjuttiotalet. Ibland är det gott nog.
www.facebook.com/lesliewestmountain
www.mountainrockband.com/leslie-west.html
Betyg: 7/10
Ulf Classon
|
|
