Apocalyptica - Wagner Reloaded – live in Leipzig (BMG Rights)

Finska Apocalyptica är ett band som jag hört talas om ett flertal gånger men som jag faktiskt inte lyssnat på förut nu. De är ju kända för sin mycket märkliga debutplatta från 1996 - coveralbumet ”Apocalyptica Plays Metallica by Four Cellos”. Det här väckte ju stor uppståndelse. Att spela tung rock på cello verkade ju som en väldigt märklig ide men otroligt nog slog denna platta igenom ordentligt. Med andra ord – det funkade! Efter detta har bandet gjort flera plattor och flera uppmärksammande turnéer. Nu har det varit lite tyst om bandet ett tag sen senaste plattan 2010. Men i bakgrunden har de jobbat vidare med ett nytt och ganska märkligt projekt. Man har nämligen komponerat musik till en sorts teater och dansföreställning som satts upp till 200-årsminnet av Richard Wagners födelse. Storyn kretsar helt kring Wagners liv och verk. Denna live-platta är alltså tagen ur denna föreställning men innehåller alltså bara musiken och inte övriga teatraliska delar.

Med denna bakgrund förstår man att publiken man riktar sig mot inte riktigt är samma publik som vanligtvis brukar gå på Apocalypticas konserter. Hårdrocken har tonats ner ordentligt till fördel för det klassiskt symfoniska. Det finns ingen sång på plattan men däremot har bandet stöd av full symfoniorkester på de flesta nummer. Man inser att det är en riktigt rejäl satsning och något utöver det vanliga.

Alltså, som debutplatta för mig var valet kanske inte helt det rätta och det ger förmodligen inte en helt rättvisande bild av vad de egentligen är kapabla till. Jag kan ju egentligen bara uttala mig om hur de klarade av just denna rätt så ovanliga uppgift. Och där måste jag säga att jag faktiskt har rätt så blandade känslor efter att ha lyssnat på plattan ett antal gånger. Det är ju ingen tvekan att bandet är otroligt musikaliskt skickliga. Men som kompositörer av detta verk – med stycken som inspirerats av Wagner och där vissa delar även har lånats in – så har jag svårt att känna mig imponerad. Faktum är att jag bitvis tycker det är otroligt segt! Flera smetiga stråkpartier som är så långt från rock som man överhuvudtaget kan komma och utan att för den skull komma i närheten av det som Wagner och andra klassiska kompositörer kunde prestera. Till och med den sorgsna avslutningslåten ”Destruction” känns som en halvmesyr jämfört med vad den hyllade kompositören producerade. Sen är väl ibland också samspelet mellan dem och orkestern inte helt klanderfritt och det stör mig lite. Men det känns som om musikerna i bandet denna gång velat lyfta fram de klassiska färdigheterna (jag antar att de från början är klassiskt skolade – annars spelar man inte på det här sättet!) framför den lite hårdare rocken. Men det här kommer att skapa lite kluvenhet bland deras fans liksom det nu gjorde nu för mig. Den här plattan svänger på tok för lite för dem som gillar hårdare rockmusik. Det är möjligt att de lugnare låtarna var tänkta att illustrera mer visuella effekter (t ex dans) och att det då kan förklara känslan av att något fattas när man lyssnar enbart på musiken. Så egentligen är det väl läge att införskaffa en DVD från föreställningen för att få full klarhet i vad som egentligen framfördes. Tyvärr vet jag inte om en sådan är på gång men det vore väl synnerligen märkligt ifall man missade chansen att spela in en sådan.

Nu saknas inte de hårdare elementen helt på plattan. Exempelvis har låten ”Creation of Notes” sköna tunga partier där både bandet och symfoniorkestern rockar loss ordentligt. Även ”Fight against monsters” har ett härligt tungt parti med fint samspel mellan bandet och blåssektionen i orkestern. Även ”Ludwig- Wonderland” kan nämnas i detta sammanhang. Med dessa och några andra exempel på lite tyngre tongångar förstår jag mig bättre på bandets rykte som förnyare av hårdrocksgenren. Det står klart för mig att bandet helt sonika har bytt ut de tunga gitarr-riffen (som ju är en av grundkomponenterna i hårdrocken) mot motsvarande riff enbart på cello! Helt otroligt men det låter faktiskt nästan likadant som om det vore gitarrer. Just cellons tonläge passar väldigt väl in med den tyngre rockens vanliga gitarr-riff och det var väl det som killarna i bandet upptäckte på 90-talet och som ledde till Metallica-plattan. Rätt så fantastiskt egentligen. Som sagt, här och där på denna platta får man höra detta märkliga – hårdrock med cello men utan gitarrer!

Däremot är jag alltså rätt kritiskt mot de lugna och rätt så långsamma partierna med solospel på cello. De gör att man får en väldigt splittrad bild av musiken, den tappar alldeles för mycket i tempo enligt min åsikt. Undantaget är kanske låten ”Lullaby” som utan tvivel är väldigt vacker. Väldigt charmigt med barnjollret på slutet också.

www.apocalyptica.com/en

www.facebook.com/Apocalyptica

Slutbetyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson