|
Norska Fatal
Fusion släpper sitt första album på norska skivbolaget Karisma
– ett skivbolag som hyser ett flertal intressant band i den
progressiva rockgenren (t ex Airbag och Nordagust). Bandet som
bildades 2008 består av Audun Engebretsen (trummor), Erlend
Engebretsen (keyboards), Knut Erik Grøntvedt (sång), Lasse Lie
(bas) and Stig Selnes (gitarr).
Stilen på musiken
skulle jag vilka nog säga är starkt inspirerad av klassisk
70-talsprog men även av lite tyngre tongångar från den här
tiden. Alltså, det här kan tilltala typiska progfans (Camel,
Genesis och Pink Floyd) men även hårdrocksfans (Deep Purple, Led
Zeppelin). Det betyder att stilarna växlar rätt mycket på
plattan och på slutet får vi även en rejäl dos släpig blues i
progförklädnad (låt 4 ”Tears I’ve Cried”).
Skivan innehåller
endast fem låtar men de är var och en riktigt långa (på
klassiskt progmanér). Första låten ”City of Zerych” är drygt 18
minuter lång och berättar någon sorts historia som verkar vara
en sorts mix av Sagan om Ringen, Harry Potter och Star Wars (!).
Lite halvsegt och banalt kanske. Funkar sådär. Bäst blir det i
mitten av låten när ”The Dark Lord” med förvrängd röst och
sarkastiskt skratt ackompanjeras av sköna mellotronstråkar och
en härlig basslinga. Men annars har jag lite svårt att ta till
mig denna låt som närmast är lite överambitiös.
Låt nummer 2
däremot (”Halls of Amenti”) är plattans klart bästa spår.
Riktigt bra ös och fantastiskt fina harmonier mellan de tunga
mellotron- och orgeltonerna och gitarr/bas-gången. Blir alltid
fascinerad av att höra lite hårdare rock med så mycket
mellotron-komp (både körer och stråkar). Ibland funkar det
otroligt bra, precis som det gör här.
Låt nummer 3 ”The
Divine Comedy” påminner i flera partier om Camel och är bitvis
riktigt fin. Men bäst tycker jag om avslutningen med den
stämningsfulla kaskaden av orgel och mellotronkörer. Påminner
inte så lite om ett av partierna på den tyska gruppen
Grobschnitts fenomenala live-platta ”Solar Music Live” där
keyboardisten Mist (Volker Kahrs) tilläts dominera ljudbilden.
Mycket vackert.
På slutet kommer
ännu en mastodontlåt på 18 minuter ( titellåten ”The Ancient
Tale”) och här kan man i början ana influenser av lite
skandinavisk folkmusik och det är inte utan att jag även
förnimmer lite influenser av kollegorna Nordagust i vissa
partier där mellotronstråkarna får stort utrymme. I mitten av
låten ändrar den karaktär och vi får höra lite recitation till
ackompanjemang av ursnygga pianoklanger. Efter detta hör vi sen
plötsligt ett parti kusligt likt 90-talets Porcupine Tree
(sångaren använder samma teknik som Steven Wilson att stänga in
rösten i en låda!) och det följs i sin tur av ett jättevackert
mellotronstråksolo (som hämtat från en tidig Genesis-platta).
Riktigt vackert men – som ni märker – det känns som att man
plockat väldigt mycket komponenter från sina förebilder.
Slutomdömet om
denna platta var inte helt lätt att komma fram till. Det är
naturligtvis härligt att återigen höra ett band som fortsätter i
dessa gamla hjulspår men på något sett blev det nästan för
mycket med alla olika associationer till 70-talsmusiken. Man
frågar sig vad som egentligen är Fatal Fusions egna kännetecken
och stil. Med så mycket ingredienser är det kanske svårt att
koka ihop en alltigenom njutbar soppa (om ni förstår vad jag
menar). Musikaliteten är det inget fel på. Särskilt spelet på
alla dessa keyboards är ju en fröjd att höra. Men för mig är
spelet bakom trummorna och samspelet mellan trummor och de andra
instrumenten viktiga och här måste jag säga att det finns
partier på plattan där detta inte funkar särskilt bra. Men det
är en detalj som säkert kan bli bättre.
Facebook - Fatal Fusion
Slutbetyg: 7 av 10
Karl-Göran Karlsson
|
