Grande - Grande (Artistconnector)

Att hitta information på internet om bandet Grande är helt omöjligt och den information som medföljer skivan är oerhört knapphändig. Jag har listat ut att dom är från Sverige och att skivan är inspelad i Sunlight Studios ihop med Tomas Skogsberg men det är också allt. Det var det sistnämnda som gjorde att jag gav mig i kast med skivan som bär bandets namn för jag älskar verkligen det sound som Sunlight-studion är känt för. Herr Skogsberg brukar nämligen kunna få den mest grovhuggna musiken att svänga ordentligt och det är precis vad han lyckas med här också. I alla fall till en början. Inledningsspåret ”Treating the Symptoms” är en mix av amerikansk tungmetall och det vi ”journalister” vill kalla för death’n’roll. Det är skitigt, det är bra ös, det är tungt och det svänger fint. De amerikanska influenserna tar sedan ännu mer plats på efterföljande ”Facesplit”. Det är en låt som bandet Hellyeah hade kunnat dra nytta av på sitt senaste album som var en besvikelse. Ett annat bra exempel på bandets musikaliska inriktning är ”Souldier” som dryper av tunga Black Label Society-riff. För det är nog någonstans i Zakk Wyldes tyngsta tongångar som man lättast placerar Grande men det är i och för sig nog inte hela sanningen heller. Tydliga influenser av den metal som vuxit fram i den amerikanska södern i efterdyningarna av Pantera finns det gott om. Band som Damageplan, Texas Hippie Coalition, tidiga Brand New Sin och tidigare nämnda Hellyeah är alla band som jag bli påmind om. Alltihopa är sedan paketerat i Skogsbergs fläskiga och mullrande ljudbild som för samman alltihop och även tillför den där lilla, men ack så naggande goda, Stockholmsdödstouchen. Sen kan det vara kul att ”låna” andras riff, i det här fallet Wolfmothers riff från ”Woman” i ”Lizard Kill” och ZZ Tops ”Tush” i ”Something I Can Never See”, men personligen tycker jag det tog fokus från bandets egna musik. Riffen har här i och för sig fått sig en liten uppryckning tempomässigt och en skitigare attityd ljudmässigt men det är mer ett bevis på att bandet famlar efter en egen identitet.

Alla dessa influenser borde borga för en tungt sluggande svängmonster tycker man men så är inte fallet. Första halvan av skivan är klart godkänd och nackmusklerna får sig en rejäl omgång men det där lilla extra för att man skall bli smått lyrisk saknas. Andra halvan av skivan försvinner tyvärr in i en jämntjock amerikansk metalmacka med klara sydstatsövertoner och låtarna blir en mastig massa att ta sig igenom. Synd för bandet har förmodligen potential att utföra stordåd med de verktyg de har. Det är bara finslipningen som måste putsas till ordentligt så låtarna får sina egna identiteter och skivan en större dynamik. Helt okay ändå för att vara ett debutalbum, om det nu är det, informationen var som sagt obefintlig.

Betyg: 6/10

Ulf Classon