Spock’s Beard - Brief Nocturnes and Dreamless Sleep (InsideOut Music)

Efter att ha sett ett mycket bra framträdande av Spock’s Beard (näst bäst efter Steve Hackett Band) på Lorelei-festivalen i Tyskland förra året har jag väntat ivrigt på nya plattan från dessa amerikanska mästare i Prog-genren. Ytterligare förändringar av bandsättningen har skett i och med att tidigare trummisen (och sångaren) Nick D’Virgilio hoppat av. Nick har ersatts av två (!) musiker: Ted Leonard på sång och Jimmy Keegan på trummor (och sång). Dock skall sägas att Jimmy varit med ett tag och spelat på de senaste konsertturnéerna. Båda två var med på Lorelei-festivalen och gav ett riktigt bra intryck. Där spelade bandet även ett par nya låtar som lovade gott. Nu finns alltså slutversionerna av dessa låtar på den nya plattan plus mycket mera.

Plattan inleds med välljudande piano- och gitarr-ackord så det börjar bra i första låten ”Hiding Out”. Men vad händer sen? Jag kommer på mig själv med att faktiskt känna att jag denna gång inte är riktigt med på tåget. De två första låtarna (med låt nummer två ”I know your secret”) känns helt enkelt inte inspirerande (vilket faktiskt förstärks ju mer man lyssnar!) och för mig alldeles för slätstrukna och, tja, ”vanliga”. Visst finns här typiska Prog-inslag (som inledningen på låt två som mycket väl skulle kunna vara ett Flower Kings-intro) men jag vill ha mer än bara vissa Prog-inslag för att bli riktigt nöjd! De här två låtarna låter mer som något som skulle kunna komma från mer populär-inriktade band (kanske Kansas, Toto eller Boston) och faktum är att jag alltid har haft svårt för denna stil av rock. Visst, det svänger (särskilt efter det lugna partiet i låt två där Jimmy Keegan öser igång med ett läckert driv) men det engagerar inte. Låtarna framkallar rent av gäspningar och det trodde jag faktiskt inte var möjligt när det gällere Spock’s Beard.

Men efter att ha börjat få tankar på att det kanske inte var så lyckat med de nya bandmedlemmarna är det dags för en riktig överraskning. Låt nummer tre ”A Treasure Abandoned” är nu istället en riktigt mustig Prog-låt – precis i min stil! Underbara instrumentala partier med framförallt en massa läckra keyboards från Ryo Okumoto. Inte minst en massa härligt mellotronflöjt i partiet med karusellpositivmusik(!). Och här är även sången från Ted perfekt så alla mina tankar på ett eventuellt misslyckande är det bara att stryka ett streck över.

Sen följer på resten av plattan låt efter låt i näst intill samma kvalitet (med bara ett litet undantag i den något mindre inspirerande ”Submerged” – fast här får jag ändå ge ett stort erkännande till Ted som sjunger riktigt, riktigt bra).

På låt nummer fem ”Afterthoughts” kommer en annan överraskning: Neal Morse finns med igen som medkompositör! Låten i sig är en rätt humoristisk historia med en massa skojiga upptåg och här återkommer den karaktäristiska Gentle Giant-inspirerade stämsången som vi känner igen ifrån tidiga Spock’s Beard-klassiker (t ex ”Thoughts” – därav titelsyftningen). En kul och avspänd låt som man blir glad av.  

Plattan avslutas med två mastodontlåtar i ”Someting very strange” och ”Waiting For Me”. Den förstnämnda är en riktigt läcker låt som närmast för tankarna till Fantasy- och Science Fiction-genren. Man skulle säkert kunna göra en riktigt läcker musikvideo på den. Det är en riktig domedagslåt som varnar för en annalkande katastrof då en himlakropp är på väg att störta mot jorden (min tolkning). Dramatiskt värre, alltså! Och det speglas väldigt bra i den rätt så kusliga musiken, måste jag säga. Underbart spel på keyboards och bas! Och refrängen med tillhörande backup-kör som uppmanar oss att njuta av livet medan vi kan (”Look up to the skyline, brother, make your feast with one another”) är helt lysande.

Som om inte detta vore nog kommer plattans bästa låt som sista nummer. ”Waiting For Me” är återigen skriven tillsammans med Neal Morse (i stort sett de två brödernas verk, tror jag) och här hör man verkligen att Neal haft mycket stor del i kompositionen. Han är verkligen en gudabenådad (!) kompositör. Svulstigt, mäktigt men framförallt överraskande svängigt (efter det rätt långa och släpande introt). Ibland brukar man anklaga musik i Prog-genren för att vara inåtvänd och sorglig men här kan man verkligen få ett bevis för det omvända. Det här är en låt som man blir oerhört inspirerad och glad av. Det svänger något enormt bitvis! Helt enkelt ett måste på varje Prog-party framöver (J)! Inspiration finns framför allt från Yes (mycket Squire- och Howe-inspirerat) men även lite Floydianskt i ett lite lugnare mittparti på låten. Efter detta mittenparti kommer även ett otroligt läckert moog-solo av Ryo. På denna låt är det också återigen en mycket bra sånginsats av Ted. Tack, Spock’s Beard och Neal Morse för att ni faktiskt fortfarande kan leverera såna här läckerbitar!

Det blir naturligtvis ett högt betyg för plattan men p g a den svaga inledningen når plattan inte de allra högsta nivåerna.

www.spocksbeard.com

www.facebook.com/spocksbeard

Betyg: 8/10

Karl-Göran Karlsson