|
|
Jeff Lynne har
tillbringat en hel karriär i rampljuset med att framföra
nostalgi på fräschaste vis. Hör bara startduon på nyutgåvan av
hans första soloskiva ”Armchair Theatre” (1990): ”Every Little
Thing” dryper av Beatles (George Harrison medverkar dessutom på
gitarr och bakgrundssång), medan ”Don’t Let Go”
rockabillysvänger som om den vore direktplockad från Sunstudion
i Memphis. Lynne har också en osviklig förmåga att skapa
sentimentalitet och nostalgi inuti själva musiken. I skrivande
stund hör jag ”September Song”, vilken får mig att längta
tillbaka till ett svårbestämt förflutet. Här är för övrigt
Harrison tillbaka på utsökt slidegitarr.
Det finns dock en tydlig
skillnad mellan ”Armchair Theatre” och de album Lynne gav ut med
Electric Light Orchestra under framför allt 1970-talet, nämligen
att han under ELO-tiden ville göra något nytt av det gamla. Det
skapades spänningar, det skapades glöd. Det kändes verkligen att
Lynne var en skapare, och inte bara en ompaketerare. Det är
detta sista, denna så övertydliga recycling (det tycks som Lynne
instruerat trummisen Mette Mathiessen att härma Ringo Starr i
detalj) som i mina öron får ”Armchair Theatre” att tappa ett par
betygspinnar, att i det långa loppet bli lite tråkig. Teater i
fåtöljen? Ja, precis.
http://www.elo.biz
5/10
Daniel Reichberg
|
|
