|
Det här är ett nytt
skivsläpp från ett band med medverkan av en av Anathema-bröderna
Cavanagh (Daniel). Bandet bildades av Daniel tillsammans med
Sean Jude och Kevin Murphy redan 2003. På nya plattan deltar
även Anathema-trummisen Daniel Cardosa. Bandet spelar en
lågmäld, mestadels akustisk musik fylld av poesi och känslosam
sång. Ibland har musiken till och med karakteriserats som ”natur-mystisk”.
Den nya plattan följer i
tidigare spår och nästan varje låt bygger på diverse akustiska
gitarr-partier, oftast rent akustiskt i början på låtarna och
sedan efterhand med pålägg av trummor, sång, lite elgitarrer och
keyboards. Det finns gott om Anathema-vibbar men jag måste ändå
säga att stilen genomgående är väldigt annorlunda än det vi
normalt känner från Anathema.
Skivan innehåller åtta
spår av lite olika längd. Det långa inledningsspåret (8 minuter)
”Bethlehem” är som namnet antyder ett religiöst influerat stycke
med flera olika partier. Snyggt och välarrangerat med mycket
harmonier. Men jag har svårt att riktigt ryckas med. Detsamma
gäller de flesta övriga låtarna på plattan. Mycket fina partier
med akustisk gitarr (speciellt låten ”Fuchsia” – tidvis
bedövande vackert) men utöver det svårt att finna engagerande
melodier och rytmer. Låten ”Oak machine” sticker dock ut lite
grann med fin stämsång som för tankarna till gamla 60-tals band
som Everly Brothers. Det här är också den enda låten där lite
hårdare gitarrpartier får chansen.
Favoritlåten på plattan
är annars den tio minuter långa avslutningslåten ”Portrait” som
visar bandet från deras allra bästa sida med mycket snygga
akustiska gitarrharmonier tillsammans med varsamt pålagda
trummor och keyboards. Fin sång i kanon som påminner lite om
kyrkklockors klang. Understryker återigen det lite religiöst
(kristet) färgade stämningsläget på plattan.
Jag hade vissa problem
att till slut bestämma mig för vad jag egentligen tycker om
denna platta. Det är onekligen mycket vacker och stämningsfull
musik som serveras men jag kan känna att man faktiskt får en
överdos i akustiska harmonier. Jag saknar riktigt bra melodier,
lite mer komplicerande arrangemang och, framförallt, lite mera
rytm! Det här var inte en platta som växte med tiden man spelade
den utan det var nästan tvärtom, d v s intresset svalnade
efterhand. Inbitna Anathema-fans (och ni som gillar akustisk
gitarr) kan säkert få god behållning av plattan men jag undrar
om den är stark nog för att dra nya fans.
www.facebook.com/leafblade
Betyg: 6/10
Karl-Göran Karlsson
|
