|
|
Förra året
släppte Gin Lady sin självbetitlade debut som inte bara
undertecknad hyllade utan den möttes av en hel del god kritik
från andra håll också. Själv drog jag likheter vid Uriah Heep
och Deep Purple när musiken skulle beskrivas men jag kan så här
i efterhand känna att det var nog att göra det lite för enkelt
för mig själv. Ju mer jag spelade debuten desto mer referenser
till sjuttiotalsrocken hittade jag. När jag nu lyssnar på
uppföljaren ”Mother's Ruin” så kan jag enkelt konstatera att
bandet gör det tydligare för oss lyssnare vad deras influenser
heter men samtidigt så tar dom också ett rejält kliv mot något
eget. Det nya albumet tar alltså avstamp där den självbetitlade
debuten slutade och de har gett sig på det ambitiösa uppdraget
att spela in ett dubbelalbum. Man kan tycka att det skulle bli
lite för mycket av det goda med sjutton låtar och ja det är
mycket musik att ta in på en och samma gång. Men samtidigt så
finns det nu utrymme för bandet att visa upp hela sitt register.
Här finns naturligtvis den lite mer bredbenta Deep Purple- och
Uriah Heep-rocken som backas upp av en snygg hammondorgel men
det finns så mycket mer att njuta av. Just orgeln byts ibland ut
till ett boogiesvängigt piano vilket för tankarna till
femtiotalets rock'n'roll vilket även för oss osökt in på de
Rolling Stones-osande styckena. Andra akter som gör sig påminda
är till exempel Master's Apprentices, Mott the Hoople och The
Faces. Det är kort och gott ett en sjudande gryta med allt det
goda inom rocken från sent sextiotal till slutet på
sjuttiotalet.
Det som gjorde att jag uppskattade debuten mest var den ständigt
närvarande hammondorgelmattan som låg snyggt i bakgrunden och
gav liv till hela härligheten. Orgeln har som sagt fått stryka
lite på foten denna gång till förmån för pianot men det som de
har fyllt upp med är inte fy skam det heller. Bandet har
nämligen haft den goda smaken att plocka in blåsinstrument! Jag
är nästan lika svag för en maffig blåssektion som för en mullig
hammondorgel så jag börjar spontanjubla när den första
blåsinstrumenten får visa upp sig. Detta tilltag gör att den
bluessvängiga rocken får en snygg soul-känsla vilket i min bok
bara är ett plus när det kommer till denna typ av rockmusik.
Snyggt!
Det är dock lite synd att bandet river av sin mest minnesvärda
låt redan i inledningen med titelspåret. För precis som på
debuten så är det ett jämnstarkt material vi får ta del av där
ingen låt har någon riktig monsterhit-potential. Men med det
sagt så finns heller inget spår som faller ur ramen för att det
är för dåligt. Det positiva är faktiskt spellängden som nu gör
det möjligt för bandet att skapa den dynamik som ibland kunde
saknas på debuten. Jag säger inte att de inte hade kunnat lyckas
skapa dynamik på ett kortare album för det tror jag säkert att
dom kan. Nej det jag vill ha sagt är att dom ror konceptet med
ett dubbelalbum iland med bravur. Visst, det kan nog finns ett
par spår som kanske aldrig fått sett dagens ljus vid ett kortare
format, men samtidigt så är känslan att alla låtar är
berättigade en plats på skivan för helhetens skull.
Det är som ni kanske förstår ett inte så lätt album att ta in i
sin helhet trots att det i grund och botten är klassisk hård
rock vi snackar om här. Men om du gillar bandets debut eller
bara uppskattar sjuttiotalsrock i största allmänhet så tycker
jag du definitivt skall kolla in ”Mother's Ruin”. Personligen
har jag än en gång fallit pladask för detta svenska band som med
sin skönt avslappnade attityd går från klarhet till klarhet.
Facebook Gin Lady
Betyg: 9/10
Ulf Classon
|
|
