|
Mike Portnoy karaktäriserar i senaste numret av Classic Rock
Transantlantic som "proggens AC/DC" - man levererar vad som
förväntas, och söker ständigt förfina sitt koncept så den
senaste plattan är den bästa man gjort hittills. Med 10
inspelningsdagar och en kvartett bestående av högst upptagna
virtuoser med världen som arbetsfält finns givetvis farhågor om
att de här har slängt in lite överblivet gods och jammat runt
det. Glöm det! "Kaleidoscope" är en påse full med örongodis för
älskare av melodisk prog och bjuder generöst på en mix av snygga
melodier, själfulla solopartier, mjuka smekningar och smattrande
instrumentalpassager. Ljudet är varmt och fett samtidigt med en
distinkt och klar mix. Klanger och stämningar som ett destillat
av 70-talets främsta i genren.
Plattan är välfylld med 76 minuters musik fördelade på 5 spår
varav två halvtimmesepos. Inget dödkött. Ingen utfyllnad. Inga
utflippade ljudexperiment eller låtsasmusik för att få tiden att
gå. Fokus, konsekvens och ärlighet istället. Jag tror att Morse,
Stolt, Trewavas och Portnoy tycker det här är skitkul och spelar
för att de älskar det.
Först ut är den långa "Into the blue", en fem-delad minisymfoni,
som värmer upp med lite atmosfäriska klanger och en vacker
cellomelodi. Klassiskt Transatlantic-pomp tar vid och sedan är
vi igång. Portnoy leker och lirar lite bakvänt och
kontrarytmiskt för att piska upp stämningen. Hoppsan - så blir
det lite tungt riffande och ett fett gitarrsolo värdigt Mountain
eller Zeppelin. Nu är vi på resa med SS Transatlantic! De
musikaliska pusselbitarna är på plats. Så tar variationerna på
de presenterade temana plats. Grundmelodin är mycket Neil Morse,
ni vet det Beatlesinspirerade melodiösa. Det tyngre riffet ger
en bluesig fond att leka runt. Pete Trewavas har en knarrigt
härlig bas som driver groovet och Portnoy växlar mellan att vara
lekfullt lätt på händer och fötter och explodera när det behövs,
vilket ger luft och sväng. Efter ett fint akustiskt parti knappt
20 minuter in i låten blir det givetvis lite pomp and
circumstances med själfullt gitarrspel av Stolt och refrängen
med fullt tryck så vi får en cigarettändarfinal. Som grädde på
moset bidrar Daniel Gildenlöw med sången i låtens fjärde parti.
Full pott.
"Shine" på sju och en halv minut startar med krispigt vacker
akustisk gitarr och sitar. Det är en klassisk Neil Morse-ballad
av god klass. Rak och okomplicerad men hjärtevärmande. Varm
ljudbild, mycket akustiskt och avspänt spel. Mycket av "Hey
Jude" och sent 60-tal. Och vilket gitarrsolo Roine levererar!
Gåshudsvarning. Tack också grabbar för att ni inte fläskar på
med syntmattor och bomber utan vilar i det nakna och rena.
Mer fart blir det i "Black as the sky" som är en ganska rak
rökare med Stolt på leadsång. Snygg refräng och kraftfullt utan
att låta påklistrat aggressivt. (Jag tror de här fyra killarna
är ganska tillfreds och snälla.) Lite "Musical Box"-vibbar och
typiskt Genesis-mellanspel bjuds i mittpartiet innan det gungar
loss igen. Men det blir aldrig metal trots att trycket är tungt
och Portnoy en skinnplågare av rang. Skönt.
Stillsam är bara förnamnet på nästa spår, den 4 minuter korta "Behind
the sun", med stråk av "Soon" av Yes. Stolts gitarr kvider
känsligt bakom Morse's sång och piano. Garnerat med cello av
Chris Carmichael och pedal steel av Rich Mouser. Tråkigt? Tycker
jag inte. Vackert däremot och en välbehövlig paus inför
avslutande titelspåret "Kaleidoscope". Här summeras
ingredienserna för ett värdigt epos i 7 delar. En cathy
sångmelodi och lite popfeeling gör oss glada och pigga. Är det
inte lite pampig Focus 1972 som inspirerat Stolt här? Chimes,
mellotron, glockenspiel - så sköna klanger. Nästa parti bär
också tydligt Stolt's signatur. Sömlöst går pusselbitarna i
varandra och även om de fyra huvudrollsinnehavarna bidragit med
sina kännetecken i olika utsträckning blir helheten ofta bättre
än vad var och en presterar på var sitt håll. På så vis känns
inte jämförelsen med Beatles helt orimlig. Men vad sker nu? -
här kommer ett parti som påminner om "Us and them" mixat med "Afterglow"
och John Lennon på sång. Ett unikt parti som förmodligen har
Trewavas som upphovsman. Kul. Vad ska de då hitta på för att
inte upprepa sig så här inför plattans avslutning. Lite mer
Focus, med cello, kanske? Varför inte. Men vi har 13 minuter
kvar och ett akustiskt parti med lägereldskänsla går alltid hem.
Det bäddar fint för finalen, särskilt då stämsången sitter som
en smäck och vi kan gunga med i 6/8 takt. Därefter kan vi sätta
på tryckkokaren och fläska på med allt vi har. Morse flyger över
tangenterna. Stämningen byggs upp. Många små finesser ramas in
av en stigande musikspiral som siktar uppåt. Och utgången är
given - pampigt får vi refrängen och en instrumentell avrundning
à la "Suppers ready" där jag bränner bägge tummarna med
cigarettändaren igen. Klart slut.
Givetvis kan man sucka över att Transatlantic upprepar inte bara
sig själva, utan allt annat gruppmedlemmarna gör på hemmaplan.
Överraskningsmomenten år inte många och en hel del partier känns
återvunna. Men just nu är jag fullt tillfreds med att ha
marinerat öronen i en tidlös kapsel med genuin och kärleksfull
musik, skapad och producerad utan smart sneglande på vad som är
hip eller vad som ger kulturskribenter fuktiga läppar.
Upplevelsen då jag första gången hörde "Foxtrot" eller "Close to
the edge" kommer aldrig igen, men man kan ju vara glad ändå.
Transatlantic är hängivna den melodiska proggen, de snygga
låtarna och läckra arrangemangen. De försöker inte vara något
annat. De bara är bäst på sin planhalva. Och de tackar jag dem
för.
www.transatlanticweb.com
www.facebook.com/TransatlanticMusic
Betyg 9,5/10
Hans-Åke Höber
|
