|
-
-
Jag blev kontaktad av Yes någon gång efter 1987, när bandet var
i en enda oreda och det egentligen fanns två upplagor samtidigt.
Den ena var Anderson Bruford Wakeman Howe, den andra hette Yes,
och där ingick bland andra Chris Squire och Tony Kaye. Derek
Shulman på skivbolaget hade spelat upp mina demos med gruppen
World Trade för Chris, som diggade min röst. Men jag var väldigt
bestämd på att jag INTE tänkte bli Yes nye sångare. Det finns
nämligen bara en Jon Anderson. Jag hade blivit korsfäst om jag
försökt, och jag vill ju ha en karriär! Vi började skriva låtar;
”The More We Live” var den första som jag och Chris skrev ihop.
Men så ville ödet annat. Gruppernas advokater nådde en
överenskommelse och så slogs de ihop till den stora
”Union”-sättningen. ”The More We Live” kom med på skivan, och
det är jag väldigt stolt över. ”Jaha, det var väl slutet på mitt
samarbete med Yes” tänkte jag, men 1994 ringde Trevor Rabin och
frågade om jag hade lust att komma med på turnén kring deras
skiva ”Talk”. Tanken var att jag skulle spela allt möjligt.
Keyboards, gitarr, bakgrundssång. Självklart ville jag det. Det
blev 85 shower med mitt favoritband genom tiderna. Efter den
turnén sprack Yes på nytt, jag återvände till mitt jobb som
skivproducent och tänkte att NU var det slut på min tid med Yes,
men det dröjde bara något år, så ringde de igen. Nu hade den
klassiska 70-talssättningen återförenats och de undrade om jag
hade lust att mixa deras "Keys to Ascension”-album. Klart jag
ville. Både Alan White och Steve Howe dök upp i min hemmastudio,
och mitt upp i alltihop skulle de ge ut ”Keys to Ascension 2”
som de ville att jag skulle producera. En dag var Jon Anderson
med i studion, då hans telefon ringde. Jag minns hans allvarliga
stelnade min under samtalet, och när han lagt på sa han att
jaha, det var det, det – Rick Wakeman har hoppat av. Men va fan,
tänkte jag, jag har ju inte en mixat skivan klart! Jag och Chris
hade fått till ett gott samarbete och tänkte att på något sätt
kanske vi kunde hålla Yes vid liv. Om vi kanske skulle skriva
lite fler låtar? Vi skickade låtarna till Jon Anderson, som just
då bodde på Hawaii, och han tyckte att de var jättebra och
började delta i låtskrivandet. Helt plötsligt hade vi 60 minuter
musik som börjat forma sig till ett Yes-album [”Open Your Eyes”,
1997], och när skivbolaget ville ha ut oss på turné sa de andra
killarna till mig att Billy, det verkar som du har gått med i
bandet! När vi skulle göra nästa album [”The Ladder”, 1999]
tyckte vi att jag var för nära bandet för att kunna jobba som
producent. Vi anställde istället Bruce Fairbairn och begav oss
till hans studio i Kanada. Efter turnén som följde kände jag att
jag hade gjort allt jag kunnat för mitt favoritband. Yes är ett
heltidsarbete, och jag ville hem till studion för att fortsätta
producera, jobba med andra artister och skriva jinglar, så jag
tackade för mig och åkte hem.
”The More We Live” kan höras även på den första
Conspiracy-skivan du gjorde med Chris. Är det samma version,
förutom såklart Jon Andersons sångpålägg?
-
-
Det är rätt mycket samma inspelning, ja. Det första
Conspiracy-albumet var ju egentligen inte så mycket till album,
utan snarare en samling lösa demos. Vår första riktiga skiva var
uppföljaren ”The Unknown” från 2003.
Finns det någon möjlighet att Conspiracy återupptar samarbetet?
-
-
Ja, det känns mer aktuellt än på länge. På mitt senaste Prog
Collective-album var höjdpunkten att få jobba med Chris igen,
och vi är verkligen sugna på att börja skriva tillsammans på
nytt.
Var det annorlunda att jobba med Yes, mot vad du var van vid?
-
-
Ja, du vet att jag brukar vanligtvis skriva på keyboards. Jag
hade aldrig skrivit ett helt album på gitarr förut. Sedan minns
jag när Steve Howe kom tillbaka och det bestämdes att jag skulle
spela de bitar som Trevor Rabin hade spelat under sin tid i
bandet. Det har var i en period när Steve vägrade spela Trevors
grejer. Det var förbjudet, men vi var ju tvungna att spela låtar
som ”Owner of a Lonely Heart” när vi gav oss ut på turné. Så jag
tog Trevors bitar, Steve tog sina egna och så möttes vi på
mitten. Steve har blivit väldigt mycket lugnare på det området
med åren.
Kommer du att jobba med Yes igen, tror du?
-
-
Man vet aldrig med Yes! Som sagt trodde jag allt var över redan
1990, och då hade det knappt ens börjat. Faktum är att jag
jobbade ihop med Steve och Rick alldeles nyligen, då de spelade
på en Doors-hyllning som jag håller på med. Men medlem i gruppen
Yes är jag säker på att jag aldrig mer blir.
Då kör vi igång och tittar på dina två Yes-skivor, låt för låt!
Vad finns att säga om ”New State of Mind”?
-
-
Jag skrev bakgrundsmusiken och Chris huvudmelodin. När Jon fick
höra grunderna blev han väldigt entusiastisk och la till texten
och delar av melodin. Jag tycker att att ”a new state of mind”
är ett ställningstagande efter att Yes varit med om så mycket
kaos. Nu började vi på nytt.
”Open Your Eyes”
-
-
Chris hade grunden i en låt som hette ”Wish I Knew”, jag skrev
mittensektionen. Jon ropade ”wow” hemifrån Hawaii, och skickade
över texten och melodin.
”Universal Gardens”
-
-
Den skrev jag det mesta av, inställd på att göra något som
skulle passa Jon Anderson till lyrik och melodi. Lika fullt är
det Jon själv som bidrar med sticket: ”Investigate the science
of illusion…”. Faktum är att jag ville kalla skivan ”Universal
Gardens”, men där blev jag utröstad. De andra ville väl att
albumet skulle ha samma namn som singeln.
”No Way We Can Lose”
-
Chris och jag lattjade runt med shufflen ett bra tag. Den alltid
lika entusiastiske Jon ringde och sa att han älskade låten, men
det är mest jag och Chris som har skrivit. Jag diggar den.
”Fortune Seller”
-
-
Den låten grundar sig på mördarrifet som Chris spelar på
åttasträngad bas. Den är en av mina favoriter eftersom den är så
aggressivt pådrivande. Texten kommer sig av all den obevekliga
TV-reklam som gjordes av spågummor vid den tiden. Verkligen
skitlöjligt. Jag tänkte att de inte var några fortune tellers,
utan snarare fortune sellers. Jon kom in och gjorde ett
strålande sångjobb.
”Man in the Moon”
-
-
Den låten är MYCKET Chris. Texten är hans, helt och hållet. Han
hade spelat låten många gånger tidigare, men inte fått gehör. Vi
tänkte att nu försöker vi, trots allt. Jag tycker låten har sin
charm, särskilt om man är ett Chris Squire-fan, men jag vet att
många tycker att den inte har på skivan att göra.
”Wonderlove”
-
-
”Wonderlove” är en cool liten poplåt, där jag spelar gitarrerna.
Jag älskar den här låten, den är en hit, ropade Jon, och det var
verkligen mitt mål att få Yes till att återigen bli en dominant
styrka i radion. Jag gjorde flera sådana försök på skivan, men
om de lyckades kan diskuteras.
”From the Balcony”
-
-
Steve och Jon, helt och hållet. Steve Howe var till en början
inte intresserad av att vara med på skivan, men mot slutet, när
tåget började samla fart, ändrade han sig. Steve hade precis
anlänt, de satt på hotellet och skrev låten bokstavligen på
balkongen!
”Loveshine”
-
-
Jag ville hålla låtarna enkla; ”Loveshine” var ännu ett försök
att göra en hit, vilket Jon stenhårt trodde den skulle bli. Här
medverkar bara jag, Jon och Chris.
”Somehow….Someday”
-
Det började med en refräng som jag hade, och Chris formulerade
ackordföljden. Sedan lade Jon in en keltisk melodi som han hade
på ett av sina soloalbum, och som han tyckte skulle passa in.
”The Solution”
-
-
Den kom till alldeles mot slutet av processen, och jag hade en
tung hand i låten. Chris basspel är oerhört. Samma med Alans
trummor och Steves grejor.
…och så hoppar vi över till albumet ”The Ladder” och
inledningslåten ”Homeworld”.
-
-
En sak man bör veta om ”The Ladder” är att skivan skrevs av hela
bandet, samlat i ett och samma rum, och att Jon skrev all text.
Så var det inte på ”Open Your Eyes”. I den här låten står Jon
för det mesta av melodierna också. Grundriffet kommer från en
pryl som jag satt och lekte med på en tolvsträngad gitarr under
repetitionerna. Jon blev överrumplad och började improvisera
sång kring det. Mittenbiten i låten är Steves.
”It Will Be a Good Day”
-
-
Ackordföljden I refrängen skrev jag faktiskt redan när jag var
17 år gammal och spelade in på min lilla bandspelare. Jag
föreslog låten för alla band jag var med i, men de protesterade,
för de tyckte det lät för mycket som Yes! Så nu när jag faktiskt
var med i Yes, plockade jag fram kassetten igen. Jon lade till
stora delar av texten och Steve står för sina egna gitarrbitar.
Den där kinesiskklingande synthprylen var något som vår
keyboardist Igor Khoroshev satt och lekte med under
repetitionerna.
”Lightning Strikes”
-
-
Chris baslinje som uppstod när vi jammade är egentligen vad som
driver hela låten framåt.
”Can I?”
-
-
Hmmm…vilken var det nu igen? Aha, låten där ”We Have Heaven”
[från ”Fragile”] återkommer. Det var Bruce Fairbairns ide att vi
skulle plocka upp den biten som en hyllning till
”Fragile”-skivan. Faktum är att skivbolaget ville marknadsföra
”The Ladder” som ”Fragile 2”, men där sa jag bestämt nej. Man
kan aldrig upprepa historien, och det kan bara finnas en
”Fragile”.
”Face to Face”
-
-
Den här gången var det Steve Howe som körde, och vi andra följde
med. Ackordsföljderna är Steves, allihop, även om vi alla kom
med våra personliga bidrag. Det är faktiskt enda gången jag har
varit med om att skriva ett album på det här sättet. Vanligtvis
brukar man ju nöja sig med en partner, för annars blir det
besvärligt att nå någon sorts framgång.
”If Only You Knew”
-
-
Igors ackordväxlingar fick igång låten och Jon skrev texten. För
mig är den nästan på gränsen till för mycket godispop. Jag
gillar den inte särskilt mycket, men Jon var väldigt på, så jag
hängde med. När vi spelade den live blev jag väl något mer
sympatiskt inställd.
”To Be Alive”
-
-
Jag hade den där konstiga tappingprylen på tolvsträngad gitarr
som jag satt och höll på med, Jon frågade ”vad är DET DÄR?” och
började genast skriva text. Jag tycker Alan spelar trummor på
ett unikt sätt här.
”Finally”
-
-
Aaahhh… Låter den som hämtad från ”Open Your Eyes”, tycker du?
Ja, det är en gammal bonuslåt från en av mina skivor som heter
”I Could”, som ligger till grund för ”Finally”, men Jon ändrade
på en hel massa.
”The Messenger”
-
-
Det där var ett funkigt litet riff, som jag satt och lirade.
Chris och Alan hängde på, och så föddes låten. Jon brukar alltid
betrakta ”The Messenger” som vår reggaelåt, men själv tänker jag
snarare på Weather Report.
”New Language”
-
-
Den härstammar väldigt mycket från Steve. Han drev på ordentligt
genom låtens alla olika sektioner. Jag bidrog en del, liksom
även Jon.
”Nine Voic
- Jon och Steve, helt och hållet. De var väldigt nära vänner på
den tiden.
*** ENGLISH VERSION ***
BILLY SHERWOOD REMEMBERS HIS TIMES WITH YES
Recently, I interviewed Billy Sherwood for an article in Sweden
Rock Magazine, about Billy's recent projects and including a
brief look back at his time with Yes. Of course I could not keep
myself from doing a deep dive on the side, including a
track-by-track rundown of the two albums Yes did while Billy was
a member. So please, go ahead and read!
- I was contacted by Yes sometime after 1987, when the band was
in disarray and there really were two editions simultaneously.
One was Anderson Bruford Wakeman Howe, the other called Yes with
among others Chris Squire and Tony Kaye. Derek Shulman at the
record company had played my demos with the group World Trade
for Chris, who dug my voice. But I was very determined that I
was NOT to be the new Yes singer. There can be only one Jon
Anderson. I would have been crucified if I tried, and I wanted
to have a career! We started writing songs, "The More We Live "
was the first one that I and Chris wrote together. But fate
interfered, their lawyers reached an agreement and the big
"Union" was a fact. "The More We Live" ended up on the disc, and
I'm very proud of that. Well, that was the end of my
collaboration with Yes, I thought, but in 1994 Trevor Rabin
phoned to ask if I wanted to come on tour in support of their
“Talk” album. The idea was that I would play keyboards, guitar,
sing background vocals... Off course, I said yes. I did 85 shows
with my favorite band of all time. After the tour Yes split
again, I returned to my job as a record producer and thought
that NOW was the end of my time with Yes, but it took only two
years before they called again. Now, the classic 70's lineup had
reunited and they wondered if I wanted to mix their "Keys to
Ascension" album. Off course I wanted to. Both Alan White and
Steve Howe appeared in my home studio , and in the midst of it
all, they would release "Keys to Ascension 2", which they wanted
me to produce. One day Jon Anderson was in the studio, when his
phone rang. I remember his face expression during the call, and
when he hung up, he said oh well, that’s it - Rick Wakeman has
quit. But what the hell, I thought, I haven’t even finished
mixing the album yet! Me and Chris had a good working
relationship and thought that somehow maybe we could keep Yes
alive. Maybe we could write some more songs? We sent the songs
to Jon Anderson, who lived in Hawaii at the time, he thought
they were great and began to participate in the songwriting.
Suddenly we had 60 minutes of music that began to shape itself
into a Yes album ["Open Your Eyes", 1997] , and when the record
company wanted us to tour , the other guys said to me that
Billy, it seems that you have joined the band! When we made the
next album ["The Ladder ", 1999], we thought I was too close to
the band to work as a producer for it, so we hired Bruce
Fairbairn instead and went to his studio in Canada. After the
tour that followed, I felt I had done everything I could for my
favorite band. Yes is a full-time job, and I wanted to go home
to my studio to continue producing, working with other artists
and writing jingles.
"The More We Live" can also be heard on the first Conspiracy
album you made with Chris. Is it the same version, except of
course Jon Anderson's vocal overdubs?
- It's pretty much the same recording, yes. The first Conspiracy
album was not really very much of an actual album, but rather a
collection of loose demos. Our first real album was the sequel
"The Unknown" from 2003.
Is there any possibility to resume working on Conspiracy?
- Yes, it feels more possible that for a long time. On my last
Prog Collective album, the highlight was to work with Chris
again, and we're really eager to start writing together again.
Was it different to work with Yes, from what you were used to?
- Yeah, you know I usually write on keyboards. I had never
written an entire album on guitar before. Then I remember when
Steve Howe coming back and it was decided that I would play the
pieces that Trevor Rabin had played during his time in the band.
This was a time when Steve refused to play Trevor's stuff. It
was forbidden, but we simply had to play songs like "Owner of a
Lonely Heart" on tour. So I took Trevor's parts, Steve took his
own and we met in the middle. Steve has become a lot softer in
that area, lately.
Will you be working with Yes again, you think?
- You never know with Yes! I thought everything was over in
1990, when it had barely even begun. In fact, I worked together
with Steve and Rick recently when they played on a Doors tribute
that I'm making. But being a member of the group Yes again will
not happen.
Let’s go back and have a look at your two
Yes albums, song by song. What is there to say about "New State
of Mind"?
- I wrote the background music and Chris the main melody. When
Jon heard the basics, he was very enthusiastic and added lyrics
as well as parts of the melody. To me, the new state of mind is
a statement after Yes having been through so much chaos. This
was a fresh start.
"Open Your Eyes"
- Chris had the foundation of a song called "Wish I Knew ", I
wrote the middle section. Jon shouted "wow" from Hawaii, and
sent over the lyrics and melodies.
"Universal Gardens"
- That one, I wrote most of, with a mindset to make something
that would fit Jon Anderson, lyric-wise and melody-wise. All the
same, it is Jon himself who contributes the bridge: "Investigate
the science of illusion..." In fact, I wanted to call the whole
album "Universal Gardens" but I got outvoted. I suppose the
others wanted the album to have the same title as the single.
"No Way We Can Lose"
- Chris and I battled around with the shuffle for quite a while.
The ever enthusiastic Jon called and said he loved the song, but
it's mostly me and Chris writing. I dig it.
"Fortune Seller"
- The song is based on killer riff played by Chris on eight
string bass. It is one of my favorites because it is so
aggressive. The words come from those the relentless TV
commercials made
by
fortune tellers at the time. Totally ludicrous. I thought they
weren’t really fortune tellers, but rather fortune sellers. Jon
came in and did a great job singing.
"Man in the Moon"
- The song is VERY Chris. The lyrics are his, altogether. He had
offered the song many times before, and we decided to have a go
with it, after all. I think the song has its charms, especially
if you are a Chris Squire fan, but I know that many feel that it
has no business being on the record.
"Wonderlove"
- "Wonderlove" is a cool little pop song, in which I play the
guitars. “I love this song, it's a hit”, said Jon, and it really
was my goal to get Yes to once again become a dominant force on
radio. I made several such attempts on the record, but if they
succeeded can be discussed.
"From the Balcony"
- Steve and Jon, altogether. Initially, Steve Howe wasn’t
interested in being on the album, but towards the end, when the
train began to gather momentum, he changed his mind. Steve had
just arrived, so they sat in the hotel and wrote the song
literally on the balcony!
"Love Shine"
- I wanted to keep the songs simple; "Love Shine" was yet
another attempt to make a hit, which Jon really thought it would
be. It involved just me, Jon and Chris.
"Somehow….Someday”
- It began with a chorus that I had and Chris formulated the
chord progression. Then Jon added a Celtic melody that he had on
one of his solo albums, which he thought would fit.
"The Solution"
- It came at the very end of the process, and I had a heavy hand
in this song. Chris’s bass playing is amazing. Same with Alan's
drums and Steve's guitarplaying.
...and so we skip to "The Ladder" and opening track "Homeworld"
.
- One thing you should know about "The Ladder" is that the album
was written by the whole band, gathered in one room, and that
Jon wrote all the lyrics. This wasn’t the case with "Open Your
Eyes”. In this song, Jon stands for most of the melodies too.
The basic riff is something that I played around with on a
twelve-string guitar during rehearsals. Jon was impressed and
began improvising words around it. The middle part of the song
is Steve.
"It Will Be a Good Day"
- I actually wrote the chord sequence of the chorus when I was
17 years old and recorded it on my little tape recorder. I
suggested the song to all the bands I was in, but they protested
because they thought it sounded too much like Yes! So now that I
actually was in Yes, I picked up the cassette again. Jon added
large sections of lyrics, and Steve carries his own guitar
pieces. That Chinese -sounding synth thing was something that
our keyboardist Igor Khoroshev played around with during
rehearsals.
"Lightning Strikes"
- Chris’s bass line turned up while we were jamming and is
really what drives the whole song forward.
"Can I?"
- Hmmm ...which one was that? Oh, the song where "We Have
Heaven" [from "Fragile"] returns. It was Bruce Fairbairn's
idea that we would pick up the piece as a tribute to "Fragile".
Fact is that the record company wanted to promote "The Ladder"
as "Fragile 2” but I was totally against that. History cannot be
repeated, and there can be only one "Fragile " .
"Face to Face"
- This time Steve Howe was the driving force, and the rest of us
went along. All chord sequences are Steve’s, even though all of
us contributed. This is actually the only one time I have been
involved in writing an album in this way. Usually, I’m content
with one single partner, for otherwise it’s difficult to achieve
any sort of success.
"If Only You Knew"
- Igor's chord changes started the song which Jon wrote. To me,
the song’s bordering on too much candy pop. I don’t like it very
much, but Jon was really into it, so I went along. When we
played it live, I was a little more endeared to it.
"To Be Alive"
- I had this strange tapping thing on the twelve-string guitar
that I sat playing. Jon asked, "What is THAT?" and immediately
began writing lyrics. I think Alan plays drums in a unique way
in this song.
"Finally"
- Aaahhh ... Sounds like an "Open Your Eyes" track, do you
think? Yes, it's an old bonus track from one of my albums called
"I Could", which builds the basis for "Finally”, although Jon
changed a lot.
"The Messenger"
- That was a funky little riff, that I sat playing. Chris and
Alan went along, and the song was born. Jon always says "The
Messenger" is our reggae song, but I rather think it’s something
along the lines of Weather Report.
"New Language"
- It comes very much from the Steve area. He drove the song
throughout all different sections. I contributed to parts of it,
and so did Jon.
"Nine Voices"
- Jon and Steve, all by themselves. They were very close at the
time.
Daniel Reichberg
|
