Johan Randén Trio / Shut up & play

Först ut denna gång är Johan Randén Trio, som denna gång även går under namnet ”Shut up &  play”. Johans band har under de senaste åren innehållit lite olika musiker, men grundstommen har hela tiden varit Johan själv samt trummisen Bengan Andersson. För dagen består trion av dessa båda herrar samt av den ”gamle” basräven Björn Millton från 70-talsbandet Salt. Således läggs ytterligare en ytterst skicklig och välmeriterad bassist till den skara med musiker som Johan omger sig med.

Vid gigets inledning kommer Johan inskuttande barfota på scenen, med gitarren i högsta hugg och drar igång första låten, som för övrigt bara heter ”Ny låt”. Musiken som Johan Randén Trio spelar får väl betecknas som en mycket intrikat och välspelad fusionvariant, men som faktiskt både är lättlyssnad och mycket underhållande. Rent musikaliskt är det Randén som håller i ”taktpinnen” och för musiken framåt, men både Bengan Andersson och Björn Millton är så rutinerade musiker så de följer med lätthet honom i alla de vändningar och utsvävningar som låten innehåller. Ljudet är redan från start precis lagom högt och väl avvägt mellan instrumenten, så det hela blir en mycket behaglig ljudupplevelse.

De yttre ramarna för Johan Randén Trios musik verkar vara ytterst flexibla och flytande, och det mesta i låtarna handlar om lekfullhet och improvisation, vilket inte minst visar sig i låt nummer två, som har det lite intetsägande namnet ”Jam” eller ”Shufflelåt”. Jag har följt Johan Randéns musikaliska utveckling på nära håll, ända sedan han som nioåring skrev och spelade in avancerade fusionlåtar i sen egen hemstudio, via flera bejublade framträdanden som elvaåring med hårdrockbandet Freak Kitchen nere på Sweden Rock Festival. Har under åren hört närmast otaliga demoinspelningar och alternativa tagningar till hans båda studioplattor, samt haft förmånen att få tjuvlyssna på materialet ifrån hans kommande platta, men aldrig har jag hört Johan spela så bra som han gör i detta nu. Han har en gudabenådad teknik och frasering i sitt spel, men det som jag framförallt känner att han har utvecklat, är hans förmåga att skapa stämningar i musiken genom att använda sig av många olika typer av ljud och effekter. Han varierar också sitt spel genom att använda sig av både plektrum och fingerspel, samt att även använda sig av båda teknikerna samtidigt. Rent tekniskt är inte musiken lika fullt så invecklad som den var förr, även om han emellanåt bränner av gitarrsolon som får nackhåren att stå rätt upp av vällustsrysningar, men den är ändå minst lika avancerad som förr genom att han varierar sitt spel och musiken så mycket genom olika stämningar, fraseringar, ljud, tekniker och känslor.

www.myspace.com/johanrandenmusic

8 / 10

Grundstrukturerna till tredje och sista låten ”Steely fan”, skrev Johan och de andra båda musikerna kvällen innan, då de för första gången på ett par veckor repade ihop. Som namnet antyder är denna låt en stilla flirt med ett av Randéns gamla favoritband Steely Dan. Här handlar det precis som i tidigare spår om ytterst välspelad och variationsrik fusion, men ändå med känsla och stämning i fokus. Bengan Andersson och Björn Millton visar i denna låt igen vilka fantastiskt skickliga instrumentalister även de är, och matchar Randéns talang till 100 %. Tyvärr blev detta gig inte så långt som man skulle ha önskat sig (endast 30 minuter), då Randén samma eftermiddag var tvungen att åka iväg på turné med tjejerna i Timotej, där han för övrigt är både gitarrist och kapellmästare.

Johan Randén Trio inleder ”Artrock i Stadsträdgården” på ett mycket högkvalitativt sätt, och detta har gjort att den vid detta laget ganska så stora publiken verkar vara mycket nöjd och mer än nyfiken på fortsättningen.

Introitus

Nästa gäng ut på scenen denna torsdagskväll är Vansbrogänget Introitus.

Detta band får väl närmast betecknas som rena familjeangelägenheten då fyra av medlemmarna bär samma efternamn.

 Grundare och huvudkompositör i Introitus är keyboardisten Mats Bender. Han har skrivit musik ända sedan 70-talet, och nu har dessa kompositioner blivit kompletterade av frugan Anna Jobs Benders lyrik. Första plattan ”Fantasy” släpptes för två år sedan och fick fina omdömen och recensioner från många olika håll, inte minst här på Artrock.

De musikaliska grunderna i Mats Benders kompositioner har sina rötter både i det symfoniska 7o-talet, samtidigt som de har tydliga influenser från traditionell Svensk folkmusik. Dessa ingredienser kombinerar han på ett snyggt sätt, och slutresultatet blir klart välljudande med stor variation när det gäller känsla, intensitet och stämningar i musiken. Anna Jobs Bender har en vacker och klar röst vilken hon använder sig av med stor känsla och inlevelse. En rolig detalj med Introitus är kombinationen av de lite mer ”mogna” musiker som här representeras av de båda makarna Bender, och en yngre generation representerade av deras dotter Johanna på bakgrundssång, keyboards och diverse percussion, samt sonen Mattias på trummor.

Att flertalet i bandet tämligen nyss eller ganska snart ska passera 20-strecket är det inget som det märks så speciellt mycket av, annat än att vissa emellanåt verkar lite nervösa. Rent musikaliskt är samtliga medlemmar i Introitus rejält skickliga på sina instrument, men den som utmärker sig mest är nog ändå multiinstrumentalisten Henrik Björlind på gitarr, dragspel, sång, percussion, flöjt, mm.

Var själv helt oinlyssnad när det gäller Introitus musik innan denna konsert, så mina förväntningar var väl inte så höga i förväg, men jag överraskades klart positivt redan från första låten.

Mats Benders kompositioner pendlar ofta mellan ganska så lugna, vackra och sökande partier, och mer symfoniska och bombastiska partier, där Anna Jons Benders röst lyfter musiken på ett snyggt sätt. Arrangemangen känns väldigt professionella och genomarbetade, samtidigt som de känns väldigt gemytliga. Bitvis är musiken otroligt vacker och välkomponerad, men emellanåt kommer det partier som inte är lika intressanta och det drar tyvärr ner helhetsintrycket en hel del.

Totalt sett en kul ny bekantskap, där bandet Introitus levererade ett bra och kompetent set låtar, som mestadels var mycket välspelade och bitvis klart intressanta. Vissa av musikerna i den yngre generationen utstrålade en viss osäkerhet och lite orutin, vilket inte är så konstigt med tanke på deras ringa ålder, ett extra plus i kanten dock till tidigare nämnda Henrik Björlind och den skicklige Mattias Bender bakom trummorna.

www.introitus.se

www.myspace.com/introitus

6 / 10

NevärlLäjF

Ännu en ny bekantskap fick jag ta del av denna torsdagskväll, när fusionbandet NevärlLäjf klev upp på scenen. Hade inte heller här hunnit lyssna in mig någonting i förväg, så gissa om jag blev överraskad av det som kom emot mig ur PA-systemet. Även i detta band är medelåldern rejält låg, men den musikaliska nivån extremt hög. Av vad jag har fått fram ifrån nätet bildades bandet 2005 som ett gemensamt skolprojekt i hemstaden Mora. Nu är man dock utspridda över större delen av vårt avlånga land, men man har trots detta hunnit lira en hel del ihop med bland annat Beardfish. Hösten 2009 släppte erkänt seriösa bolaget Musea killarnas debutcd, med det underliga namnet ”Klusterfloristen”.

Ej heller denna gång har jag haft tillgång till någon setlista, men hur skulle man kunna glömma så fantasifulla låttitlar som: ”Hem-o-röj”, ”Fusionlök”, vilka jag definitivt kommer ihåg att bandet lirade. Som sagt verkar det inte finnas några begränsningar i vad killarna skulle kunna ta sig för på scenen, och detta ihop med en lite lagom ”nördlook” gör att man bara måste älska detta band.

Jag kan gott och väl förstå de som tycker att bandets musik är avskyvärd, då den ställer ytterst stora krav på ett vidsynt musikaliskt sinne. Märkte en del i min närmsta omgivning som började skruva på sig besvärat redan efter ett par minuter, medan jag själv bara blev mer och mer imponerad för varje låt som framfördes. I vissa låtar är det regelrätt jazz och fusion som gäller, men så kommer det ett parti som har fruktansvärt mycket Frank Zappa över sig, för att i nästa sekund låta som King Crimson på steroider. ”Kyskhästsdisco” är just en sådan låt som på bästa sätt beskriver de tvära kast i bandets musik, som enligt min mening gör den så intressant. Skitfräckt tycker jag, men troligtvis åt helvete för mycket för den stora massan!

NevärlLäjf:

Fredrik Sommar: Bass  Tor Sandell: Keyboards  Martin Olsson: Guitars  Olle Karlsson: Drums   Daniel Björklund: Guitars

Hur killarna i bandet kan vara så tighta och samspelta samtidigt som man är utspridda över landet övergår mitt förstånd, men detta faktum vittnar ytterligare om dessa unga musikers kapacitet. Bandet körde nog igenom flertalet av låtarna från plattan, för vid en genomlyssning på bandets myspace känner jag igen spår som: ”Ove och det tjockaste sminket”, ”Kaskelottkotte” och ”Flourtantskosmos”.

Är du det minsta intresserad av band som ställer stora krav på musikalisk vidsynthet och experimentlusta, får du inte missa detta härliga band!

Kan så här efter tre band och headlinern Simon Says kvar att lira, bara gratulera Lidköpings Art Rock Sällskap till en välplanerad och positiv festival, där det bra ljudet och den behagliga volymen klart bidragit.  

www.nevarllajf.com

www.myspace.com/nevarllajf

7 / 10

Simon Says

Så har det till slut blivit dags för denna festivals headliner, Simon Says. De tidigare akterna har byggt upp en härlig stämning hos oss i publiken, allt inramat av en underbar miljö i den fina Stadsträdgården. Ovädret som hotade med att ställa till det rejält för arrangörerna har hållit sig borta och det märks att de musiker som har stått på scenen tidigare har varit nöjda med de förutsättningar som bjudits.

Simon Says, från Göteborg/Falköping bildades redan 1994 och anförs av Stefan Renström som förutom att han skriver det mesta av text och musik, ibland även ihop med andra bandmedlemmar, samt trakterar det mesta i instrumentväg.

Bandet gjorde enligt min mening 2009-års absolut bästa livegig (oavsett genre), då de framträdde på Frölunda Kulturhus förra hösten. Att det då var bandets livedebut märktes det absolut inget utav, utan hela bandet uppträdde på ett mycket professionellt sätt, och bandets musik etsade sig vid detta tillfälle in sig i min hjärna för all framtid. Hur ska man då klara av att matcha en sådan succé, kan man då undra??

Genast vid inledningen av giget, när ”& by the water” från andra plattan ” Paradise Square” drar igång inser jag att jag inte hade behövt ha några farhågor, då bandet kör igång med stor inlevelse och känsla. Simon Says musik har sina rötter i det progressiva 70-talet och visst känner man i bandets musik igen flera av de ganska tydliga inspirationskällorna: King Crimson, Emerson Lake & Palmer, Genesis, Yes, Kaipa mfl. De har dock hittat en egen nisch inom den symfoniska musiken och förvaltar arvet från sina 70-tals förebilder på ett föredömligt och ytterst kompetent sätt. Det verkade i inledningen ibland som om bandet hade lite problem med monitorerna på scenen, då det vid ett par tillfällen lät lite, lite otight. Dessa eventuella problem verkade försvinna, för fortsättningsvis var man lika suveräna som vid Frölundaspelningen.

En av de orsaker som enligt min mening gör Simon Says till ett så bra band, är inte bara att man alla är superkompetenta musiker, utan att man dessutom har ett låtmaterial som är av klassiskt 70-talssnitt. Låt nummer två denna kväll är det mästerliga stycket ”Suddenly the rain” från senaste plattan ”Tardigrade” och här styr / guidar Stefan Renström sina medmusiker genom de många gånger invecklade och tekniskt svåra passager som denna låt innehåller. Det är grymt häftigt att se en sådan skicklig musiker som Stefan, växla mellan att ena stunden lira mycket drivna och avancerade basgångar, för att i nästa stund växla över till keyboards samtidigt som han sköter baspedalerna med fötterna. Han har hela tiden koll på vad medmusikanterna har för sig, och kommunicerar med de andra på ett mycket professionellt vis.

En ytterligare detalj som jag tycker medverkar till att Simon Says låter så bra är, att sångaren Daniel Fäldt har en så skön och personlig röst. I vissa partier låter han lite ”ansträngd”, men detta ger bara hans röst lite egen karaktär. En annan detalj som höjer soundet lite extra är att Daniel spelar akustiska gitarr under samtliga låtar, vilket breddar ljudbilden och tillför musiken ytterligare en dimension.

Denna kväll bjuds vi i publiken på en helt ny och outgiven låt, detta genom den snygga och intrikata ”Needle´s eye”. Kommer så här i efterhand inte ihåg så många specifika detaljer om denna låt, men jag minns i alla fall att dess sound och kvalitet låg väl i nivå med de övriga låtarna som framfördes denna kväll.

Denna festivals absoluta höjdpunkt inträffar när det grymt stämningsfulla mastodontverket ”Brother where´you bound?” drar igång. Detta nästan 27 minuter långa epos är så fruktansvärt bra på platta, och när jag nu för andra gången får höra det live, tror jag knappt att det är sant. Denna låt innehåller precis allt det som definierar en riktigt bra symfonirocklåt, med variationsrikedom, känsla och med ett instrumenthantverk av världsklass. Efter denna musikaliska urladdning känner jag, att en bättre avslutning på en Artrockfestival kan man knappast få!! Men ännu är det inte helt slut, för efter den vanliga vändan ut i kulisserna, kommer bandet in och kör ”White glove” vilket definitivt avslutar giget.

När jag hör Simon Says på skiva och deras många gånger komplicerade och invecklade musik, inser jag hur vackra och stämningsfulla låtarna är, men jag inser samtidigt hur komplexa arrangemangen många gånger är. Att framföra dessa mycket långa låtar live kräver musiker av mycket hög klass, och en sak som slår mig är den fantastiska samspelthet och kommunikation som hela tiden fortgår mellan dessa musiker, vilket verkligen vittnar om vilken musikalisk nivå de befinner sig på. Ser med stor glädje och förväntan fram emot årets upplaga av Slottskogen Goes Progressive den 21/ 8, där Simon Says definitivt är ett av de mest intressanta banden.

www.myspace.com/simonsayssweden

9 / 10

Staffan Vässmar