|
Mitt kallaste Sweden Rock
vistelse någonsin med hagel, regn och nattemperaturer ner mot
noll blev årets facit. Musiken och en hel del kaffe fick
istället värma den törstande musiksjälen.
För ovanlighetens skull
anlände vi kvällen innan festivalens början och skymningen hade
då redan tagit sitt grepp. Tältet, prioritet nummer ett sattes
upp innan mörkrets ankomst och den efterlängtade ankomstölen
fick vänta. När allt var på plats avnjutes den välbehövliga
maltdrycken och snart kom John Blund med sin sandsäck.
Dag ett inleddes med lite
shopping, här finns en hel del att förtära inom de
rockrelaterade produkterna. Efter ett par dagars California -
värme blev vi varse av våra breddgraders nycker, en hagelskur
träffade tältduken som efterföljdes av idel regnskurar kontra
solglimtar.
Första festival akten som
bevittnades blev Deathstar ett band i den nya metal-himlen med
mer radiovänlig metal. Nästa band till rankning veteranerna
Torch på Zeppelin Stage, jo visst gav dom valuta om en i
mängden. Tänkte se Witchcraft (tog endast några bilder)men hamnade på Sevendust och där
var det som man säger gott mos. Vikingarockarna Amon Amarth har
jag sett några gånger nu, ingen cd i samlingen men live fungerar
det.
Kvällens första
inplanerande gig Blaze Bayley gav oss allt som förväntades plus
lite till, mannen ger verkligen järnet och förtjänas definitivt
mer uppskattning. Uriah Heep som jag sett så många gånger nu med
Bernie Shaw, Trevor Bolder, Phil Lanzon samt Mike Box gav oss
åter en spelning att minnas. Den ständigt glada Mike Box är
också ett fenomen i tacksamhet emot publiken där endast herr
Sabaton (Joakim Brodén) på Sveriges Nationaldag kunde mäta sig
med.
Andra dagen och en
snabbvisit hos Rage ledde sedermera till svenska Pain vilka jag
även skall beskåda på Metaltown. Peter Tägtgren är som alltid
ett karismatiskt stycke artist vare sig det är kvinnliga eller
manliga medlemmar vid hans sida. I allas läppar Volbeat får idag
vänta till Metaltown i sena juni månad.
Ett band i hjärtat som
jag haft fördelen att få se flertalet gånger till dags datum är
The Tubes. Frontfiguren Fee Waybill är trots sina år inom den
hårda branschen av god vigör vilket ni kan bevittna på tagna
foton (konsertfoto). Som vanligt bjöds det på en spektakulär
show med många klädbyten, denna gång utan de lättklädda damerna
vid bandets sida.
ZZ top gör även de ett
gediget framträdande i nostalgins tecken även om de
skäggbeklädda herrarna kändes något monotona under första halvan
av spelningen, sedan lyftes det rejält med hitsen som ”Gimme All
Your Lovin”, "Legs" och alla fick sin dos av blues/boogie woogie rockens
farbröder.
Kvällens stora begivenhet
blev ändå Ritchie Blackmore`s gamla band Rainbow nu med namnet
Over The Rainbow och med Blackmore`s son bakom gitarren. Bandet
som har haft dryga 20 olika bandmedlemmar genom åren ställde här
upp med en stark line-up och mest imponerad blev jag av Joe Lynn
Turner`s sång. Han fixade både Graham Bonnett och Ronnie James
Dio`s låtar galant och tusan vad lik sin far Jürgen Blackmore är
:) Dagen till ära fick vi alla gamla godingar som "Stargazer",
"Long Live Rock 'n' Roll" och "Man on the Silver Mountain" (Mer
om spelningen på separat recension).
Tröttheten tog ut sin
rätt och Twister Sister får ursäkta, undertecknad drog sig
tillbaks för att ladda batterierna inför kommande dagars
späckade program.
Fredag och första giget
med Neal Morse på en nästan okristlig tidig tid ;) skämt åsido
här befarade jag en del predikan men som tur var slapp vi och
istället presenterades en spelning som sakta byggdes upp till en
höjdarkonsert. Allinstrumentalisten Morse fick till en
stämningsfull atmosfär och med gästartisterna Mike Portney (Dreamtheater)
samt Pete Trewavas (Marillion) var ju nästan hela Transatlatic
på scen. Kul att de också spelade en
"We All
Need Some Light" och "Stranger In Your Soul" från den nyligen
återförenade gruppen. Neal presenterade även lille sonen som
sjöng duett med sin far.
Såg sedan en halv konsert med John Oliva`s Pain och nog kan den mannen också leverera alltid. Drog
nu till Marillion som jag aldrig beskådat live, ville ha bra
plats så resten av John Oliva`s Pain fick höras från avstånd.
Marillion, jo den blev
lika bra som mina stora förväntningar, Steve Hoghart har en
underbar röst och live låter den nästan bättre än på skiva. Man
skulle kunna tro att bandet med sin rätt så atmosfäriska musik
ger en tung och tillbakadragen framtoning på scen. Istället
presenterades en lättsam spelning full med spelglädje och utan
att överdriva en höjdarupplevelse. Efteråt kände man sig nästan
fullmättad av intryck men kvällen var långt ifrån fullbordad.
Ännu ett favoritband Demon entrade scenen, såg dom en gång
tidigare på srf och återigen infriades förväntningarna.
Frontmannen Dave Hill med band var en av de banbrytande inom
NWBHM stilen och de håller fortfarande flaggan högt. Live är de
ett härligt gäng att se på och naturligtvis fick vi höra ”Don`t
Break the Circle”.
Kamelot har jag nu sett
ett större antal gånger och de brukar leverera med sin ofta
påkostade show. Denna gången svek Khans röst i de högre
regionerna och en del tekniska problem med ljudet sänkte
gruppens prestanda något, efter den inledande delen öppnades sig
också skyarna och regnet vräkte ner. Skulle tro att de skippar
den framtida dvd´n vilken här spelades in. Bästa konserten ändå
enligt dottern 13 år som var med för första gången på Sweden
Rock, så är hon också ett stort fan till Kamelot. Många var det
inklusive jag och dotter som sedan fick lämna festivalplatsen
för att byta till torra kläder.
En stund beskådades
blueslegenden Johnny Winter innan kvällens sista akt skulle ses.
In Flames med Anders Fridén i spetsen kan verkligen ge valuta
för pengarna. Deras mörka show lättas upp med Anders mellansnack
och deras scenshow går inte av för hackor med all pyro och
häftiga ljussättning. Liksom tidigare kvällar var man vid den
här tiden rätt så mör av kylan så en natts sömn i den ”varma”
sovsäcken kändes behövlig.
Sista dagen.
Det har skrivits en hel
del om Ripper Owens så en titt vore på plats. Jodå visst kan han
sjunga och dom som kan hans repertoar blev säkert nöjda, själv
hade jag mest den otroligt givande fredagen i tankarna.
Nationaldag och Sabaton måste man ju se. Massor med folk som
fyllde hela backen framför Zeppelin Stage och som jag tidigare
nämnt en överlycklig Joakim Brodén sjöng stolt nationalsången
påhejad av publikhavet, de gav även ett extranummer som
uppskattades.
Stackars irländska
Stormzone som kom efter Sabaton. Den fyllda backen blev nästan
tom men de kämpade ändå på och med den efterlängtade solen i
skyn verkade de ändå rätt så nöjda.
Kö-dags igen för nu
skulle Journey ses med nya vokalisten Arnel Pineda. Han verkade
lite nervös inledningsvis men snart hoppade Arnel omkring full
med energi och pondus. Röstlikheten med den legendariske Steve
Perry är slående som den fulltaliga publiken verkade uppskatta
till fullo. Neal Schon hade ett nöjt ansiktsutryck konserten
igenom som framfördes utan längre mellansnack och den ena
klassikern efter den andra framfördes till publikens gillande.
Men nog kunde allt Deen Castronovo få framföra någon mer låt för
den pipan går heller inte av för hackor. Grym spelning med ett
pulikhav som sjöng med näst hela tiden.
Nästa band skulle bli
ännu en minnesvärd tillställning, förra gången som Dream Theater
var här blev dock lite av en besvikelse, nu blev jag nästan
lyrisk. Det var ett djärvt grepp att spela såpass långa och
svåra låtar men den kunniga publiken verkade uppskatta dessa så
skickliga musiker, definitivt gjorde jag det. James LaBrie kan
vara lite ojämn men ej denna kväll och liksom resten av gruppen
levererades idel högklassiska framföranden.
Europe verkar vara
rumsrena igen bland den samlade pressen och med sina hits som
hela skaran framför scen kan utan och innan blir det bara så bra
live. Tempest har en naturlig och avspänd stil på scen samt en
röst som håller i hela registret så visst är dom värda all
uppskattning som de här får av Sweden Rock besökarna.
Nu är jag helt slutkörd,
dottern och jag drar så sakterliga till tältet och somnar in
till tonerna av Heaven & Hell.
Ännu en vända till
Sveriges bästa festival är till ända, vädermässigt kall som
tusan men stämningen förblir fulländad.
Conny Myrberg
|
